Studentafton med Alexander Stutterheim onsdagen den 26 mars 2014.

Två veckor efter att ha ställt in sin ursprungliga afton på grund av sjukdom är Alexander Stutterheim tillbaka i Lund. Publikens förväntan samlas i en varm applåd när Stutterheim välkomnas upp på Café Athens scen av förman Casper Törnblom. Kvällens moderator, Mattias Åkerberg, copywriter och grundare av reklambyrån Please copy me, inleder kvällens samtal med ämnet lycka. Stutterheim talar om glädjen över en lyckad produkt, positiv respons från kunder och att få se sina varor i erkända butik. Men även lyckan i mer privata stunder -över mat, resor och tiden han spenderar med sin son.

Mattias för samtalet vidare till melankolin som så ofta förknippas med Alexander och hans företag. ”För mig är melankoli vemod. Om melankoli är en svårartad depression hade jag inte kunnat använda det som slogan. Jag talar om melankoli som det svenska vemod som föregår ett lyckotillstånd”, förklarar Stutterheim. Han belyser vemodets drivande kraft, att sorg kan vara något vackert och citerar sin morfar: ”För att uppskatta smaken av honung måste man innan dricka vinäger”. Projektet Svenska regn AB har gjort det mer okej att känna sig blå och risig ibland menar Stutterheim, och har därmed blivit en viktig del i hans liv. När Mattias frågar i vilka stunder Alexander själv känner sig melankolisk dröjer svaret en stund. Alexander beskriver sedan konflikten mellan perfektionisten inom honom och mötena med revisorn. Ångesten över produkterna som bär hans namn, att de därför måste vara perfekta, jakten på det perfekt tyget, knapparna och färgerna – som kommer i konflikt med de ekonomiska kraven.

Alexander berättar om hur projektet med regnrockarna föddes en dag när han var på väg till ett möte och det ösregnade ute. Hans paraply var trasigt, han ägde ingen snygg Burberry-trench utan hade på sig en golfjacka som tillsammans med hans kläder blev ”en komplett missmatch, jag såg ut som att jag skulle klättra i berg”. På ett kafé studerade han hur folk var klädda och insåg att ingen var klädd för vädret utan sprang mellan portarna med tidningar över huvudet. Ett par veckor senare hittade han sin morfars gamla regnrock i en lada ute i Roslagen. Efter att ha misslyckats få tag i en ny regnrock av liknande modell slogs idén om morfaderns rock och insikten på kafét samman. Stutterheim var trött på att behöva kompromissa i sitt dåvarande jobb och att designa och tillverka hundra regnrockar blev hans ”antidepressiva vinterhobby- projekt”. Hemma på köksgolvet skapade han en prototyp från morfaderns rock och tog med den och galontyg till en liten fabrik i Borås. En vårdag 2011 levererades 100 svarta handsydda regnrockar hem till hans lägenhet i Stockholm. Alexander beskriver sig själv som helt manisk i processen: ”Jag la till och med små handskrivna dikter i rockarnas innerfickor”. Efter bara ett par timmar och kö genom trapphuset ner till gatan hade de hundra första rockarna både gjort succé och sålt slut.

Publikfrågorna under aftonens sista trettio minuter belyser ämnen som varumärkesidentitet, skrivardrömmar och svårigheter med att vara företagare. På frågan vem han helst velat se bära en av sina farbror Melker-regnrockar svarar Stutterheim snabbt att han inte gillar det elitistiska drag han tycker företaget har fått utan säger att han vill att alla ska kunna köpa rocken. Men lägger senare till att det inte hade varit fel att se Woody Allen eller Bob Dylan i en rock. När Studentaftons förman, Casper Törnblom, ställer den avslutande ”Studentaftonfrågan”, om vem han skulle vilja se gästade Studentafton i framtiden svarar Alexander: ”Min vän Tomas Andersson Wij, han är oerhört smart och intressant och kommer ut med en ny skiva i höst.”