Studentafton med Ingrid Betancourt 21 maj 2014

Grands stora sal är fullsatt inför vårens sista Studentafton som gästas av Ingrid Betancourt, den före detta colombianska presidentkandidaten som kidnappades av FARC-gerillan och hölls fången under åren 2002 till 2008.

Kvällens samtal, modererat av Dr. Oscar Jansson, forskare i kulturantropologi vid Uppsala Universitet , tar sin början i den person Ingrid Betancourt var innan kidnappningen i februari 2002. ”I would be giving orders and expect people to obey”, säger Ingrid och beskriver sig själv som en ”tough cookie”. Dagarna före kidnappningen hade hon spenderat med sin far, som varit en viktig förebild i hennes liv.  ”My father had always told me that when you face difficult choices you have to define your choice not by your interest but by your pincples”, berättar Ingrid. I beslutet gällande att resa till San Vicente de Caugan och hålla en planerad kampanj eller inte, stod hennes principer på spel, och hon valde att bortse från regeringens varningar och tog risken att resa ensam trots gerillans ockupering av området. Även om konsekvenser som valet kom att medföra innebar en otrolig påverkan av hennes liv står hon fast vid sitt beslut. ”It was a very hard pill to swallow and it still is”, avslutar hon.

Betancourt berättar om tiden i fångenskap som innebar fysiska såväl som psykiska utmaningar. Till omvärlden sa FARC-gerillan att hon var i gott tillstånd, hälsosam och lycklig när hon i själva verket kritiserade det politiska läget. Hon försökte tala med FARCs ledare om politiken i landet, men för dem var hon endast en trofé. Detta, att bli förnekad sin egen identitet och rätten till att yttra sig, anser Betancourt var något av det mest påfrestande under sina sex år i djungeln: ”You loose your voice, so in a way you loose your dignity”,  förklarar Ingrid.  Men tanken på hur hon skulle se tillbaka på sig själv och sin tid i fångenskap motiverade henne till att aldrig ge upp eller anpassa sig efter gerillan.

Samtalet går vidare till att handla om dagens Colombia. Betancourt beskriver den politiska situationen, en ojämn resursfördelning och de komplexa problem FARC-gerillans medför;  människor som tvingas sälja sina rösträtter för mat, ett orättvist lagsystem och en utbredd fattigdom i ett land beroende av kokainexport.  Trots den stora process ett frigörande från paramilitären kommer kräva är hon övertygad om att det är möjligt, även om hon medger att det kan kännas hopplöst. ”Sometimes when you see things in perspective you have this kind of frustation when you feel how you are clumsy in fighting for the good and how brilliant and creative those are who are not fighting for the good and succeeding in convincing people – I have that worry right now”, säger Betancourt och ler.

”In my imagination (…) peace in Colombia is a country where kids will be kids and where being a Columbian will be a source of opportunities and not a source of disgrace”, säger Ingrid hoppfullt. Betancuourts kärlek till landet är tydlig när hon berättar om sina drömmar för Colombia. Landet behöver hjälp från  omvärlden menar Betancourt och belyser individens ansvar i världen, vikten av interaktion mellan nationaliteter,  utbyten mellan länder och att sprida budskapet om livets möjligheter – även till Colombia. ”It is not because they are in dark situations they are different from us”, förklarar Ingrid som menar att det är bristen på möjligheter som förstör för de unga i Colombia.

Hängivet har publiken lyssnat till Betancourts imponerande livshistoria och otroliga människosyn. Frågorna från publiken berör bland annat gerillans framtid, Betancourts förhållande till Chavez och hennes syn på feminism. Hon besvarar samtliga ingående med stort engagemang.  Efter kvällens sista fråga fyller kraftiga applåder salen, här och där rinner en tår och det märks tydligt att Ingrid Betancourt gjort intryck på sin publik.