Aftonen har fört samman tre personer som alla har en unik relation till psykisk ohälsa. Tillsammans med kvällens moderator Julia Åberg, har Ann Heberlein, Charlie Eriksson och Jonas Eberhard bjudits in för att tala om ett ämne som direkt eller indirekt berör de flesta av oss.

Samtalet tar avstamp i World Health Organizations definition av psykisk hälsa, ”tillstånd med mentalt välbefinnande där varje individ kan förverkliga de egna möjligheterna, kan klara av vanliga påfrestningar, kan bidra till det samhälle hon eller han lever i. Psykisk hälsa innefattar således mer än frånvaro av psykisk sjukdom.” Jonas Eberhard inleder samtalet. Sjukdomsbegreppet speglar enligt honom dagens samhällsklimat, utgångspunkten i sjukdomsbegreppet är att vi strävar efter hälsa. Ann Heberlein bygger vidare på detta resonemang, hon menar att definitionen av psykisk hälsa innehåller ett mått av utopi. Det handlar om ett tillstånd vi vill uppnå, som vi ska eftersträva, men som inte är möjligt för alla i samhället att befinna sig i.

Moderatorn leder samtalet vidare för att tala om stigmat kring psykisk ohälsa. Ann Heberlein talar om en föreställning om att psykiskt sjuka är galna, en gammal vanföreställning om galningen ”det är skrämmande med psykisk ohälsa, vi tänker oss att det påverkar personligheten hos en person, förställningen om galningen lever kvar”. Jonas Eberhard påtalar dock en förändring i attityden kring exempelvis depression i samband med att behandlingarna blivit effektivare och biverkningarna färre ”innan dess pratade man inte om det eftersom det inte fanns något effektivt botemedel”. Även för bipolära sjukdomar har stigmat minskat, detta har skett i takt med att det blivit nästintill glamoröst att ha bipolärsjukdom. Ann Heberlein håller med Jonas Eberhard till viss del, men anmärker att det beror på vilket samhällsskikt och yrkesgrupp man tillhör. Akademin och kulturvärlden använder hon som exempel på förlåtande miljöer medan det till exempel kan vara svårare för en läkare att bli accepterad med bipolärsjukdom.

”Hur bra är gruppen människor som lider av psykisk ohälsa på att göra sig hörda?” frågar moderatorn. Ann Heberlein talar om kränkningar och övergrepp inom psykiatrin som aldrig anmäls. De utsatta människorna tillhör en svag grupp, ingår vanföreställningar som en del av sjukdomsbilden kan anmälningar om påstådda övergrepp enkelt bortförklaras. Jonas Eberhard tillägger att det handlar om en grupp som inte tas på tillräckligt stort allvar, som inte bemöts på samma sätt som patienter med somatiska besvär. Det finns även en okunskap inom läkarkåren, en psykiatriker ska behandla samtliga personer med psykisk sjukdom. Det säger sig självt, enligt Ann Heberlein, att en enda läkare inte kan vara lika bra på att behandla depression som schizofreni eller bipolärsjukdom. ”Den läkare som är specialiserad på öra, näsa och hals går ju inte in och rör ditt benbrott”.

Därutöver finns en problematik kring vår föreställning av hur människor med psykisk ohälsa ska se ut, det är en vanlig uppfattning att man tror att man kan se vem som mår dåligt. Något som Charlie Eriksson själv har upplevt i mötet med människor. Hans ”vanliga” utseende leder till att många har dragit slutsatsen att han inte är sjuk och därför inte behöver hjälp, ”det går inte att placera människor i fack, man ser inte psykisk ohälsa utanpå”. Samtalet leder åter in på stigmatisering och denna gång diskuterar gästerna särskilt skillnader i stigmat kring psykisk ohälsa för kvinnor och män.

Kvällen lider mot sitt slut och samtalet öppnas upp för frågor från publiken. När Charlie Eriksson får frågan vad man kan göra som vän eller anhörig för att hjälpa någon i sin närhet som lider av psykisk ohälsa svarar han ”finnas där, lyssna fördomsfritt och stanna kvar”.