Det är onsdag kväll och scenen i Café Athen har intagits av Sara Granér och Pelle Forshed tillsammans med moderator Gunnar Krantz.

”En stor styrka med serier är att de är så kommunikativa.” – Pelle Forshed

Pelle gick från att vara illustratör till serietecknare. Han berättar att reaktionerna från utomstående är väldigt olika beroende på vilket yrke även om de båda yrkena är nära förknippade. Medan titeln serietecknare knappt låter som ett riktigt yrke utan som något roligt man gör på fritiden, menar Pelle, att illustratör i titeln låter högtravande och tråkigt.

Men är det alltid roligt att vara serietecknare?

Sara berättar om serietecknandets baksidor. ”Det är väldigt mycket arbete och harvande. Jag kanske sitter med en rätt dålig idé men försöker ändå skriva ett manus. Man måste bygga en hög med jord innan man kan försöka börja leta efter guld i det. Ofta glömmer man bort det, för när man kollar på andras arbeten ser det ut som att det har gått lätt till, att de har fått en idé och så har allt varit härligt!” Sara berättar vidare att skaparångesten också har lett till ökad ödmjukhet inför andras verk, ”man ser en dålig film och tänker att för den här manusförfattaren så det gick inte, den var tvungen att fika med en kompis och det får man förstå.”

Samtalet går in på ämnet humor. Måste en serietecknare vara rolig?

Det är svårt att definiera vad humor är, sällan skrattar vi åt samma saker. Något kanske är roligt när man kommer på det, men sedan när man stirrat på sin teckning 20 gånger så är det inte så roligt längre, berättar Sara. Det viktiga är att använda teckningarna till att säga saker i en form som de inte brukar blir sagda i, att ”rikta strålkastarljus på något så att det framkallar en känsla”. Det roliga är inget eget i sig, utan det kan vara roligt och hoppfullt eller tragikomiskt. ”Tragik och komik går hand i hand, det ena är inte bättre än något annat” tillägger Pelle.

När samtalet går vidare in på ämnet kritik berättar Pelle att det händer att någon känner sig utpekad ibland, men att han möts av mycket mindre kritik än vad man kan tro. Även Sara upplever att serietecknande i Sverige sällan bemöts av kritik. De blir också tillfrågade om censur, på vilket Pelle svarar ”är det någon censur så är det självcensur”.

Finns det en typ av maktutövande i satir? Vad är tecknarens ansvar?

Det finns enligt Sara dåliga skämt, dålig kultur och fula teckningar. Hon upplever att det finns ett eget ansvar att hålla rimlig kvalité och ha relevant kritik. ”Man kan alltid argumentera för att det är rimligt att kritisera makten, att det är satirens uppdrag och att det är så man ska göra. Men jag har också ett konstnärligt överjag att hålla något sånär bra kvalité. Om man ska tycka att det finns bra, relevant kritik eller satir så kan det ju också finnas dålig. Allting är ju inte nödvändigtvis bra, samtidigt som det ur en demokratisk aspekt är viktigt att folk får blomstra och pröva sig fram.” Hon menar att det är två olika saker, folks rätt att uttrycka affekt och konstnärlig kvalité.

Samtalet knyter an till bilder från Sara och Pelles karriärer innan det avrundas med en fråga om serietecknandets framtid. Kvällen avslutas med en sedvanlig frågestund till vilken publiken bjuds in att delta. Frågorna berör politisk korrekthet, kreativitet, personlig tecknarstil, andras skapande, plagiat och opinionsbildning.