On the 24th of October 2017 Studentafton had Elizabeth Nyamayaro as its guest. Elizabeth Nyamayaro is the head of #HeForShe and Senior Advisor to Under-Secretary-General & Executive Director at UN Women. After a speech from Nyamayaro, Catarina Rolfsdotter-Jansson joined her on stage for a dialogue about #HeForShe, Emma Watson’s work with it, toxic masculinity and parental leave, amongst many other subjects.

Elizabeth Nyamayaro starts with a story from her own childhood about playing with butterflies in the fields in Zimbabwe, and then how the drought came and killed the crops. Nyamayaro and her family were starving and that was when she came in contact with what she describes as “the girl in the blue uniform” who was handing out food. The girl explained her reason for being there, doing the work she was doing “as Africans we must uplift each other”, something which came to impact Nyamayaro’s view of the world.  Later, Nyamayaro was sent to live in the city with an aunt.  There she went to school, and experienced for the first time in her life inequality, racial, gender and social inequality. But then, while visiting her family back home in the village she feels as if she has much more than her family, and feels guilty. However, she remembers the word of the girl in the blue uniform and decides she wants to “uplift her village”. Her story continuous, and she eventually joins the United Nations, and becomes the girl in the blue uniform.

It is within her work for the United Nations she becomes involved with the #HeForShe campaign. She has been involved from the beginning and is now head of the campaign. It was launched in 2014 as a part of UN Women, and is a solidarity movement for gender equality. The movement quickly grew, and men from all over the world joined. She explains how within five days men from all countries in the world had joined, and how the top down initiative 10x10x10 was launched three months later. She concludes by stressing the importance of all genders working together for creating a real and lasting social change. She encourages the listeners to “dare to invent the future” so that they one day can look back and be able to say “there was a moment, and I was part of it, there was a movement and I created it, there was a dream and I saw it come true”.

Catarina Rolfsdotter-Jansson joins Elizabeth Nyamayaro on stage.  The subject ranges from the #HeForShe movement and involving the men in it, to Emma Watson’s work with it, #metoo, toxic masculinity, violence against women, involving women and girls in the work against climate change, to parental leave. During the conversation Rolfsdotter-Jansson asks about the driving force in Nyamayaro’s career, and she explains how it is about giving back. Later Nyamayaro also describes how her goal is to return to Zimbabwe, “as an African I have to be part of the solution”, and when she mentions political leadership as what she wants to do when she goes back, Rolfsdotter-Jansson suggest president. Nyamayaro laughingly replies “why not?” and a round of applause is heard.

Then the audience is invited into the conversation, as always at the end of a Studentafton, with the questions from the audience part of the evening.

The evening is also available as a podcast below.

Denna Studentafton berättar Kaj Linna sin historia, följt av ett samtal med lektor Sverker Jönsson om rättsväsendets svagheter och begränsningar. Samtalet modereras av journalisten Anton Berg, en av skaparna till podcasten Spår som bidrog till att kritisk information för utredningen kom fram som till slut gjorde att Linnas resningsansökan kunde beviljas.

En ovanlig varm dag i slutet av september, 26 september för att vara mer exakt, gästas studentafton av Kaj Linna, i stora salen på Grand. Rättsfallet hade under en längre tid granskats av bland andra podcasten Spår. Kaj Linna går upp på scenen till tonerna av Eminems låt ”Loose yourself”. Aftonen inleds med att Kaj Linna håller ett anförande där han berättar om sin sida av den här speciella historien. Berättelsen tar sin början på ett café i Amsterdam, där Kaj Linna läser om ett brott som skett Kalamark i Sverige, där han själv varit och sålt ett kassaskåp. Den stora chocken kom dock när Kaj Linna läste vem som var den skyldige. Polisen hade kommit fram till att det var Kaj Linna själv. ”Jag kan inte beskriva exakt med ord hur jag kände där och då, men det var en avgrund som öppnade sig”. Utan att riktigt veta varför, höll Kaj Linna sig undan, blev efterlyst, åkte till England, sen till Wales, och blev till slut gripen och utlämnad till Sverige. Han insisterade på att få en advokat närvarande vid första förhöret. ”För mig var det precis som att det var ett krig, jag var fångad i fiendeland”. Det visade sig att DNA-bevisen som påstått fanns, inte alls existerade. Däremot fanns ett huvudvittne, ”som ljög”. Indicier fanns hopade, men ibland tvivelaktiga. Kaj Linna förklarar hur domen till slut föll, och han blev transporterad till Kumla.

Därefter följer kampen för att bli fri. Kaj Linna poängterar stödet från sin familj, och berättar om hur han och hans syster Carita kommer fram till att media är de enda som kan hjälpa dem i det här läget. Stefan Lisinski på Dagens Nyheter började nysta i fallet. Efter diverse undersökningar av den tekniska bevisningen gjordes en resningsansökan, men denna fick avslag. Men Kaj Linna berättar att hans tankar då var ”Jag är oskyldig, jag kan inte ge mig, jag måste fortsätta”. Och det gör man. Telefonmaster som använts som medel för att positionera kronvittnet vid en plats och en tidpunkt undersöks igen. Man kommer fram till att huvudvittnet inte kan ha befunnit sig på den plats han uppgett. Kaj Linna förklarar hur betydelsefullt det här var, då vittnet spelat den avgörande rollen i den fällande domen. En ny resningsansökan görs, men även denna får avslag. Förhållandena på fängelset blev sämre, men fler har blivit intresserade av fallet. Det är här Anton Berg dyker upp i bilden med podcasten Spår. Kronvittnet fångas på band när han ändrar sin ursprungliga historia. Till slut blir det en ny rättegång där Kaj Linna frikänns, och han blir efter 13 år i fängelse. Det han vill nu är att inte andra ska behöva gå igenom samma sak.

Anton Berg, kvällens moderator, och Sverker Jönsson, lektor i straffrätt vid Juridicum i Lund, kommer upp på scenen. Anton Berg berättar om kontrasterna mellan Stora salens kristallkronor, och första mötet med Kaj Linna på Norrtälje. Han förklarar hur Linnas fall kan te sig märkligt för gemene man på grund av det stora förtroende vi har för det svenska rättsväsendet. Sverker Jönsson får i uppgift att förklara de juridiska aspekterna och kallar tingsrättsdomen för ett ”intellektuellt haveri av nästan apokalyptiska proportioner”.

Det som följer är ett samtal om rättsväsendet i Sverige, de stundtals snåriga juridiska aspekterna utreds och blandas med Kaj Linnas personliga erfarenheter. De närvarande får också insyn i hur Anton Berg och podcasten Spår arbetat med fallet. Bland annat har 80 timmar ljudupptagning från tingsrätten och hovrätten lyssnats igenom. Problematiken kring vittnesmål, hur resningsansökningar fungerar, oskyldigt dömda och relationen mellan domare och åklagare diskuteras också. Under samtalets gång frågar Anton Berg om ”Var du säker på att du skulle bli friad?” och Kaj Linna svarar ”Ja”, varpå Anton Berg fortsätter ”Ända från början?” ”Ja ända, från början”. Aftonen avslutas på sedvanligt vis med en frågestund på 30 minuter.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

”Jag borde vara världens största feministiska förebild, jag tjänar ju mer än alla män i branschen”

Det är en varm vårkväll i Lund och i stolarna i konsertsalen i Lunds Stadshall har ett blandat klientel av åskådare slagit sig ned inför kvällens besök av porrstjärnan Puma Swede. Samtalet mellan henne och moderatorn Mariah Larsson, som forskar om film och sexualitet, inleds med en tillbakablick över Pumas uppväxt och vägen från Huddinge till Los Angeles. Som ung beskriver Puma sig som ”en nördig hästtjej som inte brydde sig om killar”, ifall någon hade sagt till henne att hon om 20 år skulle vara en porrskådespelerska i USA hade hon aldrig kunnat tro dem. Efter att ha blivit tillfrågad om att bli glamourmodell när hon festade på Stureplan kom hon snabbt i kontakt med fotografen Bingo Rimér, som hon började arbeta med. Snart befann hon sig i Los Angeles där branschen var större, och det dröjde inte länge innan hon började testa att medverka i porrfilmer av olika slag – ”sen blommade Puma Swede ut”, som hon själv beskriver det. Hon skapade sig succesivt ett namn i branschen, och med det kom både fördelar och nackdelar. Hon berättar om när hennes familj först fick reda på vad det var hon faktiskt arbeta med på andra sidan Atlanten. Hennes mamma trodde att hon ”blev utnyttjad av pimpar”, och det gemensamma familjemöte de hade efter uppdagandet om hennes yrke beskriver Puma som jobbigt. Däremot har hon aldrig ångrat något, säger hon, ”mer än att jag inte började tidigare, haha”.

Dialogen med porrstjärnan Puma Swede fortsätter utifrån statistik om svenskars porrkonsumtion som moderatorn Mariah Larsson funnit, i vilken hon bl.a. anger att sökordet ”MILF”, som är den kategori som Puma verkar inom, utgör en av toppsökningarna i svenska hushåll. När Mariah lyfter att svenskar kollar på porr längre än genomsnittet i världen svarar Puma att ”det är säkert för att det är så kallt här”. Puma berättar att hon ofta gör så kallade ”camshows”, livesända privatshower, i vilka hon ofta får i uppgift av den som beställt att agera utifrån olika roller – ofta med anspelning på moderskap av något slag. Moderatorn lyfter i samband med detta att hon får intrycket av att det är mycket entreprenörskap i porren, vilket Puma nickar instämmande till. Hon berättar att hon som skådespelerska formar ett varumärke som hon måste vårda långsiktigt, detta eftersom att man enligt henne inte kan lämna branschen efter att man väl tagit sig in i det, då har man ”stängt dörrarna”. På grund av detta försöker hon maximera sina möjliga intäkter på olika sätt, bland annat säljer hon sina använda underkläder på budgivning, dansar, gör camshows och spelar in filmer. Hon har dessutom egna underkläders- och sexleksaksmärken, och planerar att lansera sitt eget kaffe.

Puma Swede ger publiken en inblick i en tabubelagd bransch med historier om livet som skådespelerska.  Bland annat berättar hon humoristiskt om vad som kallas för ”Porrens Oscarsgala”,  i vilken hon flera gånger blivit nominerad men aldrig fått pris: ”Jag är porrens Leonardo DiCaprio, ofta nominerad men vinner aldrig”.  Hon berättar även om hur hon har ”firmafester” med de övriga skådespelarna hon arbetar med och om hur det likt på andra arbetsplatser kan bli dispyter och avundsjuka angående löner och uppdrag. Gällande just lönerna i branschen utvecklar hon att ”Jag borde vara världens största feministiska förebild, jag tjänar ju mer än alla män i branschen”. På frågan huruvida det är flest tjejer eller killar som vill bli porrstjärnor svarar hon att hon nästan uteslutande får mail från tjejer som vill bli porrstjärnor, medan hon av killar oftast får mail av  ”femtonåringar som vill att jag ska ta deras oskuld”.

Allmänhetens kunskap om porr och förhållandet mellan film och verklighet blir ett fortsatt ämne för kvällen. Puma Swede berättar att hon gärna hade velat arbeta med sexualupplysning och åka ut på skolor för att informera och prata med ungdomar om sex, porr och skillnaden emellan. Hon tror att det hade varit bra ifall sexualundervisningen fokuserade mer på detta, och menar att man inom utbildningen i dag inte förstår att man redan som ung enkelt har tillgång till porr via telefoner och annat och snabbt och enkelt skaffar sig en felaktig uppfattning om sex utifrån det. Hon berättar om killar som blivit förvånade när tjejer haft könshår, och hur killar som i osäkerhet över sin snoppstorlek skickar bilder till henne för att hon ”ska avgöra ifall de är normalstora”. Faktum är att hon efter en förfrågan var och föreläste på en gymnasieskola i Stockholm om just skillnaderna mellan porr och sex i verkligheten, men att reaktionerna då blev väldigt stora. Efter hennes besök blev bl.a. läraren som bjudit in henne utfryst, och flera föräldrar hade hört av sig till rektorn. ”Jag tror att jag hade gjort nytta på skolorna, men folk vill inte ha mig där”, säger hon. ”Det finns väl inget bättre än att någon som arbetar inom branschen kommer ut och pratar om den?”

Under aftonens sedvanliga frågestund dyker den till synes oundvikliga frågan om yrkets kompabilitet med ett privatliv upp – ”Hur är det att ha en relation när man arbetar som porrstjärna?” Som svar anger Puma att hon haft både relationer där partnern också varit verksam i branschen, och likt nu relationer där partner inte är det, men att man inte kan säga så mycket om relationerna utifrån det. Hon har haft avundsjuk och kontrollerande porrskådespelarpojkvän samtidigt som hennes pojkvän nu, som alltså inte verkar inom branschen, är väldigt förstående och redan när de träffades sa att han visste vad hon gör. Hon beskriver att han frågar hur jobbet var när hon kommer hem, men att de sen inte pratar mer om det, och hon tror att det krävs en viss typ av person för att klara av att leva i en kärleksrelation med en porrstjärna.  ”Hans mamma är okej med vad jag gör också. Hon följer mig på Instagram och tycker att det är mycket tuttar ibland, men annars är det okej”.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

”Vi kan inte ändra på andra, vi kan bara ändra frekvensen vi själva sänder på. Ändra oss själva”. Den 11 april besöktes Studentafton av författaren, beteendevetaren, coachen, föreläsaren och ledarskapstränaren Thomas Erikson för en afton på samma tema som sin succébok ”Omgiven av idioter” med syfte att försöka få oss att förstå de viktigaste skillnaderna mellan olika kommunikationsstilar och upptäcka hur andra uppfattar oss.

Klockan slår 19.00 prick och Thomas Erikson kliver till låten Rock You Like A Hurricane upp på scenen i Athén inför en fullsatt sal. Redan de inledande orden framkallar skratt –  humor och hög igenkänningsfaktor ska visa sig bli ett genomgående inslag under kvällen.

För 20 år sedan träffade Thomas, i rollen som konsult, företagsledaren Sture vars företag var den största arbetsgivaren i kommunen efter kommunen själv. Sture hade kontaktat Thomas eftersom att han tyckte att alla personer i hans företagsledningsgrupp tänkte långsamt och inte förstod honom, så han behövde hjälp med att få ordning på dem: ”Jag är omgiven av idioter”, sa han. Under en period hade Sture så svårt att göra sig förstådd i sin organisation att han på grund av den stress som uppstod en dag vandrade in naken på psykakuten. Vad var det han inte förstod?  Thomas förklarar att ”vissa människor är omgivna av fler idioter än andra […] det finns de som när de på radion hör att en bil kör i fel riktning på motorvägen tänker att ”En bil?! Det är ju flera hundra!” ”.  Vad varken Sture eller många av oss som tycker att vi är omgivna av idioter inte inser är att ”vi kan inte ändra på andra, vi kan bara ändra frekvensen vi själva sänder på. Ändra på oss själva”.

Boken ”Omgiven av idioter”, vars titel inspirerats av Stures uttryck,  beskriver konkret och lättillgängligt en av världens mest spridda metoder för att sortera olikheterna inom mänsklig kommunikation, vilken Thomas Erikson på ett lika konkret och underhållande sätt redogör för under sitt Studentaftonbesök. DISA, eller DISC som metoden benämns som i sin engelska originalform, handlar om att dela in personer i fyra olika personlighetskategorier för att utifrån det enklare förstå både sig själv och sin omgivnings beteende och kommunikation: Den röda dominanta, den gula inspirerande, den gröna stabila och den blå analytiska.

Som röd dominant är man ”extrovert, uppgiftsorienterad och njuter av utmaningar. Man tar snabba beslut och är ofta bekväm med att ta risker. Röda personer sitter aldrig stilla; de är ofta på väg någonstans. Oförtrutet stretar de vidare medan andra gett upp för länge sedan. Röda personer har inte heller några problem med att ”säga som det är”’ De talar rakt på sak om precis vad de tycker i en specifik fråga”. Exempel på personer som är typisk röda är Barack Obama, Fredrik Reinfeldt, Gunde Svan, Mikael Persbrandt, Göran Persson och Moder Teresa.

En inspirerande gul person ”känner man igen på det breda leendet, det positiva synsättet och förmågan att hitta lösningar där andra ser problem. Människor med mycket gult i sitt beteende blir lätt så entusiastiska och exalterade att vissa kan uppfatta dem som ytliga. De ler och skrattar mer än andra. Optimismen är oöverträffad.  Livet är helt enkelt underbart!” Bland gula personer hittar man som exempel Carolina Klüft, Sven Melander, Babben Larsson, Jonas Gardell, Göran Hägglund och prinsessan Madeleine och Filip & Fredrik.

Stabila personer, gröna, är likt de gula inspiratörerna relationsmänniskor, och vill att det ska kännas bra mellan dig och hen. ”Det innebär att du ska ge tid till att umgås. Avsätt lite tid för trevligt småprat. Fråga om barnen, hunden och semestern. Ha inte för bråttom, och tvinga inte på den gröne dina idéer. Lyssna mer än du pratar. Om du kan få den andre att prata, vill säga.” Exempel på gröna personer är Stefan Einhorn, Lottie Knutsson, Mark Levengood, kung Carl Gustaf och f d statsminister Ingvar Carlsson. Även Jesus ”spelar i den gröna ligan”.

De strukturerade blås förtroende vinner man genom att ha dubbelkollat sina faktauppgifter. ”Tempot hos en blå person är ofta lägre än hos andra. Men samtidigt är detta en mycket omsorgsfull person, vilket resulterar i att när jobbet är klart behöver det inte göras om. Blåa personer tycker om att planera. Mycket energi kan gå åt till att försöka förutse alla möjliga tänkbara scenarior. Det innebär givetvis att det kan bli svårt att komma igång, men samtidigt vet vi att om de startat något blir de klara. Blå personer brukar dessutom oftast avsluta det de sätter igång. Det kommer att ta en stund, men de blir klara.” Typiskt blå personer är Ingemar Stenmark, Björn Borg, f d finansminister Bosse Ringholm och Riksbankschef Stefan Ingves.

Att inte fullständigt känna igen sig i och definiera sig med en personlighetstyp är fullt normalt och till och med vanligast. Thomas redogör för att endast 5 % av svenskarna endast ”har en färg”, medan 80% har två och 15% tre.

Thomas redogör för dragen hos de olika personlighetstyperna genom personliga anekdoter och igenkännbara situationer. Han berättar humorfyllt bland annat om sin väldigt gula syster, som inlevelsefullt och med karisma kan berätta om ”världens bästa restaurangbesök” utan att sen kunna redogöra varken för var restaurangen låg eller vad hon åt, och om sin blå pappa som varje dag skickar en uppdatering via sms till honom och sin syster om det exakta gradantalet i sin hemort, angivet i Celsius såklart, så att det är tydligt och ”by the book”. Det är lätt att känna igen sig i såväl situationer och personer, något som återspeglas av publikens rungande skratt.

En stor del av syftet med kategoriseringen i olika personlighetstyper är att kunna använda indelningen som redskap för att bättre förstå andra människor och anpassa sitt agerande och sin kommunikation där efter. Thomas berättar att till exempel i ett arbetsmöte med en röd person ska du för att nå fram och vinna framgång vara affärsmässig, tydlig, väl förbered och prata om resultat och mål. Du får inte heller tolka den raka dialogen från den röda personen som kritik, den vill bara vara effektiv. Vad du inte bör göra är att ta upp oväsentligheter, komma med luddiga uttalanden, bli för personlig eller kramas. Med en gul person ska du mer eller mindre agera motsatt. Var varm och vänlig, oroa dig inte över detaljer, bygg på relationen, tillåt struntsnack och våga visa känslor. Däremot bör du inte visa brist på känslor, styra samtalet, slösa tid på fakta eller glömma bort att skratta åt deras skämt. Om du har ett möte med en grön person ska du vara personlig men lugn, agera försiktigt, ställa frågor om hur saker ska gå till, be om den andres uppfattning och acceptera att du inte får svar direkt. Du bör dock inte uppträda dominant, ställa för tuffa krav eller börja prata jobb direkt. Om du slutligen ska sitta ned med en blå person bör du vara väldigt förberedd, hålla dig till uppgiften, vara noggrann, realistisk och ta reda på detaljer, men absolut inte visa vårdslöshet och nonchalans, leverera bristfällig kvalitet eller vara slarvig. Alla personlighetstypers egenskaper kan alltid ses ur olika ljus ”Det du ser kring ditt beteende är en sak,  alla ni här inne har kategoriserat er, men vad ser alla andra i er?. Andra ser nödvändigtvis inte det du ser i dig själv. Frågar man gröna personer om röda, har de andra tankar än röda om röda.” Ur en röd persons perspektiv är en annan röd person t.ex. effektiv, medan en grön person kan finna en röd person t.ex. aggressiv.

Thomas Erikson bjuder på en afton med en stor dos humor och hög igenkänningsfaktor. Det var troligen länge sedan så många och höga skratt ekade i Athén. Han avslutar sitt timslånga anförande med att ge åhörarna medskicket att  ”Eftersom att du inte kan förändra mottagarna, men du kan förändra dig själv. Var ska du börja?” – med vilket han summerar kärnan i kvällens genomgång: Alla är vi olika, men det bästa sättet att mötas är inte att försöka ändra på andra i förhållande till dig, utan att analysera och arbeta med hur du själv interagerar med andra. Under den sedvanliga 30-minutersfrågestunden ställs många frågor som följs av koncisa och raka svar. Bland annat ställs frågan hur kvällens huvudgäst själv skulle kategorisera sig utifrån de olika personlighetskategorierna, varpå han svarar att han är en kombination av röd, gul och blå.

Missa inte chansen att ta del av aftonen i sin helhet antingen för första gången eller på nytt genom Studentaftonpodden. Avsnittet med Thomas Erikson släpps inom kort.

The time is 20.40 and the applauses are echoing in the great hall of AF-borgen. 500 people, whom during the past 100 minutes have experienced a storm of emotions, are giving the three guests of honor standing ovations for an evening late to be forgotten. The fascinating and partially heartbreaking stories and discussions about courage, compassion and human rights have left no one untouched, but everyone inspired.

The Thursday night Studentafton on the theme “We Have A Dream – courage, compassion and human rights” commences with a video greeting from one of the guests, Maryam al-Khawaja, who unfortunately couldn’t make it to the evening. Maryam, located in New York, tells that the reason she couldn’t make it is that because of the new US immigration policy she had to travel to USA to try to help some of her colleagues stuck in Bahrain and Egypt who now are facing serious troubles in their home countries because of the inability to travel to the USA.

After the greeting and a short introduction and presentation from the Studentafton chairman Lousie Oscarsson, the stage is entered by the other three main guests, Sakdiyah Ma’ruf, Jan Eliasson, and Yeonmi Park, accompanied by the moderator Catarina Rolfsdotter Jansson and the initiators to the “We Have A Dream” project, Albert Wiking and Oscar Edlund. Oscar, responsible for the interviews and recruiting of participators, and Albert, the gifted photographer, gives the audience the background story of the project that today has become an exhibition, a book and a pedagogical material consisting of over 100 photos and interviews with activists, peace prize laureates, artists, authors and politicians. They say that the project started through the idea of that the world not should be a dark place, but a light place where youth are empowered to stand up for human rights.

. . .

Sakdiyah Ma’ruf, Jan Eliasson, and Yeonmi Park are all participators of the project, and are invited to the evening to tell their personal stories and discuss their experiences and thoughts on the theme of courage, compassion and human rights. After the briefing of the project, Sakdiyah, Jan and Yeonmi are welcomed to give a presentation of themselves, their experiences and work.

Sakdiyah Ma’ruf, Indonesia’s first female Muslim stand-up comedian who grew up in a very conservative Muslim family shaping her comedy routines, wanted to participate in the “We Have A Dream” project to show that everyone can have a dream. She says that growing up in her community, having a dream was a luxury. The one small problem with participating was that she hates to be photographed. “I´d rather get a PhD than to be photographed”, she says humorously.

The standup comedian, whose occupation consistently shines through in her narrating and question answering during the evening, says that she feels proud to address the forum of students. “College was a life changing forum for me, and then I’m not thinking of drinking and sex, but the way I was able to build myself to become who I am today”. She says that when she went to college, her dad wrote her a list of things she was forbidden to do, including the rule of not seeing anyone of the different sex, leaving her thinking that “Wow, dad, I didn’t know you were such a fan of lesbianism!”.

It was through pirated DVD’s, “one of Indonesia’s largest industries” as Sakdiyah describes it,that she fell in love with standup comedy. She realized that she had been “in training” to become a comedian for her whole life. And so, she auditioned for a TV-show, joking about radical Islam and other taboo subjects, and has ever since used comedy as a tool for expressing her thoughts on different matters. “I feel alive on stage. Comedy makes me believe that I am the woman my mother raised me to be. I am finally free, because comedy heals, it teaches me to cope, love and forgive.”, she says.

Jan Eliasson, the Swedish diplomat and politician who among other things used to be the Deputy Secretary General of the UN, tells that he said yes when he was asked to participate in the “We Have A Dream” project because he wanted to make a statement that “difference you make on a micro level, can make an impact on a macro level. No one can do everything, but everyone can do something – and the most important word there is, is “together”.

Jan is concerned about the tendency in the world of nations strengthening borders and people wanting to divide people only caring about those who are the most alike us. He says that “now is the time to stand up for diversity and tolerance, and to fight the forces that want us to put people in different categories. […] We have to mobilize the good forces of the world and strongly fight those who wants to divide us by fear.”, and declares that he himself wants to spend his time in the coming years to “heal democracy”.

Yeonmi Park, a human rights activist from North Korea who escaped the country in 2007 and since then actively has informed the public about the living conditions there, tells the audience about what it was like for her to become a part of the “We Have A Dream” project a couple of years ago: “When I took the photograph for the project I didn’t have a dream, because I never learned what a dream was. But now I have a dream.”

Growing up in North Korea, she was told not to even whisper because the mice and the birds could hear her. When she was a child, her friend’s mother got executed for watching a Hollywood movie – an execution she and her friend were forced to watch. Yeonmi says that what is happening in North Korea has been going on for too long now. The people are suffering but the rest of the world is doing nothing, and a lot of people she meets are just joking about the dictator and forgetting the suffering of the people, leaving her both frustrated and upset. She says that people must understand how bad the situation is for her fellow countrymen and women: “In North Korea I didn´t know that I had rights as a human being, and if you don’t know that you have rights you don’t know what you have to claim.”

Ten years after the escape from the country, she still fears for her life. With a shivering voice and tears coming up her eyes she declares that she is on Kim Jong Un’s list of people to kill, and that she after the assassination of the dictator’s brother in Malaysia now is terrified that she is targeted. She says that she is here today to spread the message about the conditions in the country because she doesn’t know how long she is going to be alive. “I might be dead next month, but I am free, and I love being free”, she says, leaving not a single dry eye in the audience.

. . .

The individual presentations from each of the three guests is followed by a moderated conversation in which the guests talk about the meaning of compassion in today’s world. The guests are then asked about courage and whether it is something you can develop yourself. On that question, Jan answers that “Courage is maybe too much of a quality word, the word humanity is better. You have one life, what is the purpose of it if not to do things for others”. Sakdiyah says that she is afraid all the time, but that the thing is that there are more important things than fear. Being afraid is only a way for you to be reminded to grow stronger and to overcome the fear. Yeonmi says that she started feeling courage to spread awareness about the situation in North Korea a couple of years ago when she gave her first public speech on the issue, and realized that people actually cared. That gave her courage to continue.

The moderator then asks Jan Eliasson how strong, from a UN perspective, he believes the role of the UN is in the protection of human rights? Jan answers that “I’m a great friend of the UN, but not an uncritical one. I would say that UN is our hope. It was created in one of the darkest times of human history for a reason. We have to agree that we are going through and uphill battle, but we must never give up.”

At last, the three guests are given one final question: “What do you hope for?”. Sakdiyah says that if she could have one dream, it would be that someday a girl would appear from the darkest part of the world, and stand and laugh – because laughing means that we have overcome. Yeonmi hope that she one day will be able to go home, back to a changed North Korea where she can watch movies and visit nightclubs with friends. Jan gives a concise answer, saying “Women! Young people! Knowledge! Science! We need to mobilize the positive powers of the world.”

In customary order the evening is rounded off with a few questions from the audience. One person asks the two guests growing up in North Korea and in Indonesia what they think of “the western world. Sakdiyah says that “As a good stereotypical Muslim I would say that many of you are infidels, wearing too many miniskirts. Haha, no, but I think that one thing I could say is that never ever take freedom for granted” Yeonmi humorously answers that “You guys are spoiled […] having too much is a problem for you, get some perspective guys!”

Two other questions from the audience concern the possibility for the rest of the world to work for change in North Korea. To this Yeonmi responds by saying that we need to get information to the people of North Korea through the Chinese border in order to get them to know about human rights and to “free their minds”. Also, we need to raise awareness about the situation among both friends and policy makers: “We knew that the holocaust was happening but were ignoring it, now we are doing it again”.

Fredrik Reinfeldt, före detta statsminister under åtta år, tågar in i Universitetsaulan till Magnus Ugglas ”Vittring” samt publikens applåder. Efter några inledande skämt så förkunnar Reinfeldt att han under den närmaste halvtimmen ska måla upp två bilder av dagens värld: en mörk och en ljus – han börjar med den mörka.

Reinfeldt berättar att vår värld idag präglas av osäkerhet, oro och politiska löften som är omöjliga att genomföra. Han tar avstamp i det världsekonomiska läget och i USA. Den amerikanska centralbanken, som spelar en stor roll i världsekonomin, har höjt sin ränta för andra gången på tio år. Är detta skiftet ifrån den värld med låga eller till och med minusräntor som vi har vant oss vid? Är höga räntor på väg tillbaks? Reinfeldt talar även om dollarns viktiga ställning och hur den svenska kronan över de senaste tre åren försvagats 40 procent gentemot den amerikanska valutan. Detta kan ge fördelar på kort sikt för vår industri men minskar vår köpkraft och gör att vi importerar inflation.

Under aftonens gång understryker Fredrik Reinfeldt ofta att vi egentligen inte vet vad framtiden kommer att visa oss. Han uppmanar till ödmjukhet inför denna okunskap och inför problemen som står framför oss. Vi bör inte döma ut eller hylla politiska beslut i förtid. Reinfeldt nämner den oro som marknaden upplevde när Trump blev vald till president eller när Brexit röstades igenom. Denna oro visade sig vara väldigt kortsiktig och marknaderna återhämtade sig snabbt.

Reinfeldt går vidare till att prata om Mellanöstern och Syrienkonflikten som han benämner som en av de enskilt viktigaste frågorna för världens politiker just nu. Han påpekar att konflikten ifråga visar på att världssamfundet inte kan hantera konflikter ordentligt. Konflikten i Syrien har pågått i sex år utan några svar. Men det är oerhört svårt; antalet olika milisgrupper som strider i Syrien uppskattas till cirka 1000 stycken samtidigt som Ryssland stödjer Bashar Al-Assad och USA stödjer delar av oppositionen. Hur fredsförhandlar man i en situation som denna? Vi måste återigen vara ödmjuka inför problemen.

Men allt i världen är inte mörker enligt Fredrik Reinfeldt. Vi har en befolkningstillväxt som vi aldrig hade trott var möjlig. Trots att många hävdar att detta är dåligt då det kommer att resultera i svält, platsbrist och konflikter så har dessa fel – vi kan hantera detta. Världsbefolkningen passerade sin första miljard på 1800-talet, men idag växer vi med en miljard varje tolfte till femtonde år. Denna utveckling kommer dock att avstanna när vi är cirka 11 miljarder runt år 2100. Detta beror på att ju mer utvecklat och progressivt ett land blir, desto mindre barn föds. Om snittet gällande barn per kvinna går under 2,1 så avstannar befolkningstillväxten i ett land – Sverige ligger idag på 1,8 barn per kvinna. Hela Europas befolkning hade avstannat eller minskat om inte för en sak: invandring.

De länder som inte är öppna för invandring får ofta en icke-växande samt åldrande befolkning. Reinfeldt tar upp Japan som exempel: det är ett högutvecklat land med låg barnafödsel som är stängt för invandring. Landet har världens äldsta befolkning och Reinfeldt kallar det skämtsamt för världens största äldreboende. Detta fenomen är problematiskt då det blir färre som arbetar och som kan ta hand om den äldre delen av befolkningen.

Reinfeldt råder oss att fundera över vår framtid. Europas befolkning åldras allt mer. Populistiska och främlingsfientliga partier tar allt större plats på den europeiska politiska arenan. Reinfeldt frågar oss vilka vi vill vara – hur vill vi att vårt Europa ska se ut? Hur ska vi lösa vår åldrande befolkning? Vilken syn vill vi ha på invandring i framtiden? Det här är frågor som vi bör reflektera över.

Fredrik Reinfeldt tackar för sig och kvällens moderator, Nina Wadesjö, välkomnas upp på scenen. Efter en blixtsnabb ommöblering av scenen så börjar den andra delen av aftonen: det modererade samtalet. Nina Wadesjö tar avstamp i Fredriks nya bok ”Nya Livet”. Diskussionen behandlar hur vi ska hantera en stigande medellivslängd runt om i världen. Reinfeldt menar att vi bör arbeta längre innan pensionen och fundera över hur vi som personer ska hantera ett drastiskt längre liv. Arbetsmarknaden kommer stå inför stora förändringar både med personer som förlänger sitt arbetsliv men även med de tekniska framsteg som kommer göra många arbeten obsoleta. Artificiell intelligens kommer att ändra vår uppfattning om att automation bara berör enklare sysslor.

Samtalet går vidare från ålder till ”slaget om det öppna samhället” som det benämns i ”Nya Livet”. Reinfeldt säger att vårt öppna samhälle med demokratisering, fri rörlighet och tolerans är hotat och vi riskerar att gå bakåt i dessa aspekter. De som hotar det öppna samhället är de som vill separera religioner, kulturer, språk och stänga gränser. Dessa människor vill få oss att tro att vi bara är trygga i sällskap av personer som delar dessa nämnda värden med oss själva. Ett sådant samhälle beskriver Reinfeldt som livsfarligt.

Avslutningsvis så kommer vi till aftonens tredje och avslutande del: den traditionsenliga frågestunden. Reinfeldt tar emot frågor om Sveriges relation till Ryssland, klimathotet, NATO-medlemskap och sin tid som statsminister.

Det är onsdag kväll och Studentafton har intagit Grand hotell. Moderator Anitha Schulman bär Ida Sjöstedts klänning, Diane, ett namn som Ida själv har valt men inte vet riktigt varför.

Ida föddes 1976 i Stockholm och är uppvuxen söder om söder därom. Inledningsvis berättar Ida om sin uppväxt i kvarter fyllda av vänsterakademiker. Även hennes föräldrar tillhörde denna grupp och arbetade som läkare och redigerare. Varifrån Ida fått inspiration till att bli designer är hon inte helt säker på, men hon berättar att även henne mormor drömde om det som ung och det var hon som lärde Ida att sy och försåg henne med tyg. Ida själv började sy redan i sex-sju åldern, på den tiden var det framförallt dockkläder.

Som barn testade hon flera kreativa aktiviteter – både gitarr och drejning – men hon kom alltid tillbaka till att det var design hon ville hålla på med. Det var dock först på gymnasiet som Ida valde att fokusera på design och valde klädmansteknisklinje.

Samtalet leds in på Idas kollektioner och inspirationskällor. ”Det fantastiska med att vara kreativ är att hur du än mår och känner dig, kan du få utlopp för det genom kreativiteten”. Ida berättar att hon främst inspireras av kvinnliga stereotyper. Hennes kollektion, Queen of Fucking Everything, som aftonen fått sitt namn av, handlade för henne om att förmedla en känsla. Känslan då man var mellan 18-23 år och växlade mellan hybris och osäkerhet. Hon ville göra en kollektion som var trotsig, nästintill provokativ. Året efter lanserade hon kollektionen ”Women On The Verge” som speglade kvinnor i hennes egen ålder, då världen kanske inte ligger framför ens fötter längre, utan man präglas mer utav känslan att man måste lyckas med allt – med karriär, familj och utseende.

Inspiration är inte alltid lätt dock. Ida berättar att hon mer och mer måste leta inspiration. Varje säsong sätter hon sig ner och börjar om. Vanligtvis börjar hon med att gå på tygmässor, där hon främst går på instinkt och känsla, hon plockar ut prover och gör tygkartor för att se att färgerna hänger ihop. Därefter försöker hon hitta en känsla till tygerna, vilket hon gör genom att leta inspiration på internet. Hon visar upp sin senaste inspirationsbok för publiken, den tillhör hennes vår/sommar kollektion ”Summer of Love”.

”Något som är viktigt för mig är att utvecklas hela tiden”

Kvällen nästa tema rör Idas yrkesmässiga resa. Ida beskriver hur hon efter gymnasiet flyttade till London och stannade där till 2001 då hon återvände hem till Stockholm. Väl hemma sökte Ida jobb, vilket visade sig vara svårare än vad hon hade föreställt sig. Otålig som hon var valde hon istället, fyra månader senare, att använda pengar som hon ärvt av sina morföräldrar till att starta eget. För att få verksamheten att gå runt, arbetade hon vid sidan av som telefonförsäljare. ”Jag har aldrig sett mig som en entreprenör, utan jag har gjort detta för att jag brinner för att designa och därför har blivit tvungen att vara egenföretagare”. Hon skapade sin första kollektion kort därefter, vilken togs upp av bland annat Ljus. Enligt Ida själv var detta startskottet för hennes karriär, vilken nådde sin höjdpunkt 2015 då hon tillfrågades om att designa Prinsessan Sofias brudklänning. Ida får frågan vad som varit nyckeln till hennes framgång, ”jag har varit väldigt envis, enträgen och försiktig” svarar hon.

Kvällen avslutas med ett moraltest och en sedvanlig frågestund med publiken.

Aftonen i Universitetsaulan tar sin startpunkt i det allmänna läget i EU idag, hur ser det egentligen ut? Cecilia Malmström beskriver en situation inom EU med ett försämrat samarbetsklimat och ökade motsättningar. EU står inför en rad stora problem som behöver lösas. Delar av Europa har fortfarande inte kommit ur den ekonomiska kris som rått senaste åren, flera länder kämpar fortfarande med hög arbetslöshet, försämrat säkerhetsläge och migrationskris. Det finns konsensus inom EU att medlemsländerna ska samarbeta inom flera områden, till exempel säkerhet, medan frågor kring migration fortfarande är svårt att finna gemensamma lösningar kring.

De stora frågorna måste EU samarbeta kring säger Cecilia, ett påstående som får brett stöd från publiken. Frågan som följer rör terrorism i Europa. Vad kan EU göra för att skydda sig? Cecilia menar att medlemsländerna inte är redor för en gemensam säkerhetstjänst liknande FBI i USA. Däremot måste de nationella säkerhetstjänsterna dela mer information. Ett utökat säkerhetssamarbete behövs men ännu viktigare är att bygga upp tilliten mellan medlemsländerna. Men även det förebyggande arbetet måste förbättras. Bland annat har ett nätverk bildats för att förebygga radikalisering genom att sammanföra expertis från olika yrkesgrupper men även olika länder

Ett annat omfattande område är flyktingkrisen. Kan EU hantera konflikten mellan fri rörlighet och inre marknad samtidigt som asylrätten för flyktingar värnas? Cecilia berättar att detta är en en av de största frågorna inom EU just nu. När den fria rörligheten utmanas och länder stänger sina gränser hotas EUs grundidé. Trots detta är det väldigt svårt att i praktiken tvinga ett land att ta emot människor de inte vill ha där, då det rör sig om suveräna stater. Idag saknad det lagligt utrymme för att vidta åtgärder, såsom bojkott eller indrag av jordbruksstöd.

”Vi står inför en situation där vi har fler flyktingar än någonsin sedan andra världskriget. Väldigt nära Europa sker fruktansvärda övergrepp; krig, våldtäkt, barnarov, trakasserier, förföljelser. Vi ser inbördeskriget i Syrien, vi ser hur IS behandlar människor på det mest brutala sätt som vi inte trodde var möjligt 2016. Och de flyr hals över huvud, en del av dem, en liten liten del, men många relativt sätt, kommer till Europa- det är klart att vi har en moralisk skyldighet att ta hand om dem. När alla håller med om det i teorin men väldigt få i praktiken då kraschar ju alla europeiska principer och det är vad vi står inför nu.”

Kvällens andra ämne berör europeisk handelspolitik och TTIP, frihandels- och investeringsavtalet som just nu förhandlas mellan EU och USA. EU har en aktiv och ambitiös handelspolitik enligt Cecilia. Handelspolitik inom EU spelar stor roll för ekonomisk återhämtning inom Europa men även för att skapa möjligheter i andra länder samt att bekämpa fattigdom utanför Europa.

Vad gäller TTIP- förhandlingarna fortskrider dessa intensivt. Målsättningen är att finalisera avtalet under Obama administrationen. Flera områden kvarstår dock att förhandlas. Cecilia berättar även om den kritik som finns mot TTIP, men försäkrar att grundprincipen är att inga lagar ändras. ”Vi sänker inga miljökrav, hälsokrav eller andra konsumentkrav i Europa.”

Hur kan kommissionen försäkra att Investor-State Dispute Settlements (ISDS) inte kommer att missbrukas av företag och urholka miljörätten och välfärden? ISDS handlar om att utländska företag under vissa villkor, om deras investeringar hotas enbart på den grund att de är ett utländskt företag, kan stämma en stat, förklarar Cecilia. Det är ett system som funnits sedan en lång tid tillbaka och blivit gammalmodigt vilket lett till att det i vissa fall kommit att missbrukats av företag. Kommissionen har dock arbetat för att reformera detta system. Målsättningen är att stater fortfarande har möjlighet att stämma en stat, men möjligheten ska begränsas. Utebliven vinst, miljö- och välfärdslagar ska inte kunna användas för att legitimera en stämning. Endast då en investering hotas på grund av diskriminerande behandling kan systemet tillämpas. Med det nya systemet strävar kommissionen även efter transparens och överklagningsmöjligheter.

Under kvällen kom även frågor som rör Ukraina, panamadokumenten, korruption, det europeiska medborgarinitiativet och EUs flyktingavtal med Turkiet upp. Avslutningsvis berör Cecilia EUs framtid, ”EU har alltid utvecklats och stärkts genom kriser. Kanske är detta en möjlighet att kraftsamla. Optimismen är en plikt.”

Det är onsdag kväll och scenen i Café Athen har intagits av Sara Granér och Pelle Forshed tillsammans med moderator Gunnar Krantz.

”En stor styrka med serier är att de är så kommunikativa.” – Pelle Forshed

Pelle gick från att vara illustratör till serietecknare. Han berättar att reaktionerna från utomstående är väldigt olika beroende på vilket yrke även om de båda yrkena är nära förknippade. Medan titeln serietecknare knappt låter som ett riktigt yrke utan som något roligt man gör på fritiden, menar Pelle, att illustratör i titeln låter högtravande och tråkigt.

Men är det alltid roligt att vara serietecknare?

Sara berättar om serietecknandets baksidor. ”Det är väldigt mycket arbete och harvande. Jag kanske sitter med en rätt dålig idé men försöker ändå skriva ett manus. Man måste bygga en hög med jord innan man kan försöka börja leta efter guld i det. Ofta glömmer man bort det, för när man kollar på andras arbeten ser det ut som att det har gått lätt till, att de har fått en idé och så har allt varit härligt!” Sara berättar vidare att skaparångesten också har lett till ökad ödmjukhet inför andras verk, ”man ser en dålig film och tänker att för den här manusförfattaren så det gick inte, den var tvungen att fika med en kompis och det får man förstå.”

Samtalet går in på ämnet humor. Måste en serietecknare vara rolig?

Det är svårt att definiera vad humor är, sällan skrattar vi åt samma saker. Något kanske är roligt när man kommer på det, men sedan när man stirrat på sin teckning 20 gånger så är det inte så roligt längre, berättar Sara. Det viktiga är att använda teckningarna till att säga saker i en form som de inte brukar blir sagda i, att ”rikta strålkastarljus på något så att det framkallar en känsla”. Det roliga är inget eget i sig, utan det kan vara roligt och hoppfullt eller tragikomiskt. ”Tragik och komik går hand i hand, det ena är inte bättre än något annat” tillägger Pelle.

När samtalet går vidare in på ämnet kritik berättar Pelle att det händer att någon känner sig utpekad ibland, men att han möts av mycket mindre kritik än vad man kan tro. Även Sara upplever att serietecknande i Sverige sällan bemöts av kritik. De blir också tillfrågade om censur, på vilket Pelle svarar ”är det någon censur så är det självcensur”.

Finns det en typ av maktutövande i satir? Vad är tecknarens ansvar?

Det finns enligt Sara dåliga skämt, dålig kultur och fula teckningar. Hon upplever att det finns ett eget ansvar att hålla rimlig kvalité och ha relevant kritik. ”Man kan alltid argumentera för att det är rimligt att kritisera makten, att det är satirens uppdrag och att det är så man ska göra. Men jag har också ett konstnärligt överjag att hålla något sånär bra kvalité. Om man ska tycka att det finns bra, relevant kritik eller satir så kan det ju också finnas dålig. Allting är ju inte nödvändigtvis bra, samtidigt som det ur en demokratisk aspekt är viktigt att folk får blomstra och pröva sig fram.” Hon menar att det är två olika saker, folks rätt att uttrycka affekt och konstnärlig kvalité.

Samtalet knyter an till bilder från Sara och Pelles karriärer innan det avrundas med en fråga om serietecknandets framtid. Kvällen avslutas med en sedvanlig frågestund till vilken publiken bjuds in att delta. Frågorna berör politisk korrekthet, kreativitet, personlig tecknarstil, andras skapande, plagiat och opinionsbildning.

Lennart Aspegren, domare i FN:s första brottmålstribunal efter folkmorden i Rwanda, äntrar scenen i Café Athen. Efter en kort ommöblering av scenen presenterar han kvällens ämne. Folkmord genom våldtäkt i Rwanda och andra ställen.

Aspegren börjar med en kort tillbakablick i modern historia. ”Som ett vapen i krig och väpnade konflikter har sexuell terrorism en lång och otrevlig historia”. Han gör nedslag 1937, då Japan överföll Kina och ca 20 000 kinesiska kvinnor våldtogs och utnyttjades som tröstekvinnor. Tiden efter andra världskriget då nästan 2 miljoner tyska kvinnor blev våldtagna av sovjetiska soldater och kriget i forna Jugoslavien under vilket 25-50 000 bosniska kvinnor våldtogs av serbiska soldater.

Även under folkmordet i Rwanda användes våldtäkt i betydande omfattning, i regel var offren kvinnor och barn. Cirka en kvartsmiljon kvinnor våldtogs varav cirka 90 procent av dessa avsiktligen blev smittade med HIV, även en stor andel av de barn som föddes som resultat av våldtäkterna var många gånger smittade. Aspgren bjuder på en kort återberättelse av folkmordets aktörer. Folkmordet i Rwanda kallas det folkmord på mer än 800 000 människor av minoritetsgruppen tutsier men även hutuer som motsatte sig extremisterna.

Startskottet för denna historiska händelse var i april 1994 då planet i vilket landets dåvarande president befann sig i blev nedskjutet över landets huvudstad Kigali. Bara timmar efter att presidenten avlidit startar en 100 dagar lång slakt av civila. Vägspärrar upprättades för att effektivisera utrensningen, det blev obligatoriskt att bära ID-kort i vilka grupptillhörighet var markerat och dödslistor upprättades. Metoderna var inspirerade av 1930-40 talets Nazityskland med bland annat aggressiv radiopropaganda i vilket tutsier porträtterades som kackerlackor. Hundratusentals kvinnor och barn blev våldtagna, detta följdes ofta av att be blev nedkastade i stora latriner i vilka de drunknade om de inte redan omkommit under själva övergreppet. Takten detta skedde i överskrider mångt takten i vilken judar utrotades under förintelsen i tyska koncentrationsläger. Detta beror främst på omfattningen av övergreppsmän som deltog, effektiviteten låg i den stora mängden förövare. Hundratusentals män deltog i övergreppen.

Aspegren berättar att FN under tiden för övergreppen var mer eller mindre lamslaget. Först i november 1994 upprättar FN brottmålstribunalen i Rwanda, i vilken Lennart Aspegren satt som domare som företrädare för västländerna från år 1995 till 2000. Uppdraget var att inför rätta behandla de som gjort sig skyldiga till allvarliga brott mot mänskligheten. Tribunalen skulle främst fokusera på att ställa arkitekterna bakom folkmordet till rätta. Cirka 50-60 personer dömdes i tribunalen, samtliga till livstidsfängelse. Av de som blev dömda fanns både statliga och religiösa ledare. Första domen om folkmord kom 1998, i vilken det slogs fast att sexuellt våld kan konstituera folkmord.

”Tyvärr upprepar sig historien och det pågår än idag liknande brott mot mänskligheten”. Aspegren talar om situationen i Syrien och Irak. Daesh försöker i nutid legitimera det sexuella våldet genom att förvrida teologiska resonemang. Sexuella övergrepp mot otrogna ses inom rörelsen som en religiös akt. Dessa akter föregås och följs vanligtvis av bön och sprids sedan över hela världen på sociala medier. Akterna är planerade och brottslingarna utnyttjar den skuld som våldtäkt är förenat med i sin krigsföring menar Aspegren. ”Jag tror fortfarande på FN, även med dess brister, så tror jag fortfarande att det är enda möjligheten. Även i mellanöstern.”

Han återgår till Rwanda. Hur ser situationen ut idag? Aspegren menar att den diskussion om försoning som pågått, främst på grund av påtryckningar från västvärlden har tagit olyckliga uttryck. Försoning omfattar alltid ett moment av förlåtelse. De kvinnor som har utsatts för övergreppen ska inte behöva ge sin förlåtelse till folkmördarna, som kanske förintat hela deras familj. Desto mer då övergreppsmännen inte alltid vill ha förlåtelse. Tvärtom, menar Aspegren, att dessa män många gånger anser att folkmordet borde fortgått vilket speglar sig i situationen som uppstått i grannlandet Kongo Kinshasa. Ett par tusen av extremisterna från Rwanda har flytt till nordvästra Kongo och bildat sig en milis. Milisens mål är att återvända till Rwanda, störta regeringen och fortsätta folkmordet. Milisen har specialiserat sig på att attackera skolbussar och döda barn. Trots detta är Lennart Aspegren hoppfull, han menar att även om det är långt kvar till en öppen och fungerande demokrati i Rwanda, är de bitvis på väg.

Kvällen avslutas traditionsenligt med frågor från publiken.

”Juristen har inga vapen, enda redskapet är ord. Men jag vill påminna er om att ord faktiskt är det enda som kan stå för evigt”