Ett starkare svenskt försvar – vision och verklighet

Överbefälhavare Helge Jung gästade studentafton 1949. Det var en period som präglades av världskrigen, inte minst det andra. Han pratade under rubriken frihetens värde och frihetens värn. Reflektera ett ögonblick över detta, det är en tidlös rubrik. Med denna tillbakablick inleder Micael Bydén kvällens Studentafton inför en fullsatt Universitetsaula.

I bakgrunden visar Micael Bydén en bild på attentaten mot World Trade Center. Alla generationer står inför olika utmaningar och hanterar olika rädslor. Varje generation präglas av olika händelser i sin omvärld, det kan vara attacken av World Trade Center, attentaten i Beirut eller i Paris. För Michael Bydén är denna viktigaste och mest tongivande händelsen det kalla kriget, en kapprustning utan konventionellt krig. Han menar att det var en tid då det var normalt att leva med tanken på att kriget skulle kunna komma. Denna period tog slut i samband med Berlinmurens fall, försvar började monteras ner och flera länder övergick från nationellt försvar till internationella insatser. Först på senare tid har denna trend ännu en gång vänt. För två år sedan annekterade Ryssland, i strid med folkrättsliga regler, Krim. Ännu en gång har fokus skiftat, denna gång till att stärka det nationella försvaret. Bydén ställer frågan rakt ut i luften, vad kan vi lära oss av detta? Att läget förändras och när så sker händer det ofta snabbt. En stark försvarsmakt kräver flexibilitet och förmåga att se runt hörnet.

Micael Bydén berör under kvällen flera moderna säkerhetspolitiska utmaningar, han talar om Daesh och om hur den humanitära katastrofen i Syrien påverkar även global och europeisk säkerhetspolitik. Stort fokus ligger även på utvecklingen i Ryssland. Ryssland fortsätter, enligt Bydén, målmedvetet att stärka sin militära förmåga. Försvarsutgifter prioriteras trots att landet i övrigt är hårt ekonomiskt ansatt. I relation till Ryssland måste Sverige vara beredda att möta hot, som inte nödvändigtvis är militära, menar Bydén och hänvisar till Rysslands inblandning i Ukraina. Han tillägger samtidigt att Försvarsmakten idag inte ser något militärt angreppshot mot Sverige.

Han berör även de utmaningar som finns internt, med fokus på att det kommer att krävas en ökad mångfald inom försvaret för att upprätthålla en starkt och trovärdig Försvarsmakt. ”Vi har alla en roll att spela i frihetens väl”.

Trots utmaningar delar Bydén med sig av en stark vision om framtidens försvar. Ett försvar som präglas av ökad svensk försvarsförmåga och fördjupade internationella samarbeten. ”Målet är att bygga en solid tröskel som ska hindra angrepp i alla dess former. Det ska stå helt klart att kostnaden för att angripa Sverige kommer bli orimligt högt, det får inte förbli några frågetecken kring det”. Han menar att tillsammans med våra grannländer måste Sverige verka för att stabilisera närområdet. Genom att rusta upp det svenska försvaret, bidrar Sverige till att öka stabiliteten kring östersjöområdet.

Han avslutar kvällen med en salut till sina medarbetare inom Försvarsmakten. ”Den personal jag har i försvarsmakten idag har aldrig varit bättre. […] Vi, Försvarsmakten, kommer att försvara det här landet, för det är vår uppgift. Vi är den enda myndighet som är beredda att med vapen i hand försvara detta land och vi är beredda att försvara även de som inte delar våra åsikter. Vi är till och med beredda att dö för dem.”

Kvällen avslutas med en 50 minuter frågestund, där publiken bjöds in att ställa sina frågor. Dessa berörde, bland mycket annat, medlemskap i NATO, Sveriges förmåga vid en blockad och förmåga att förstöra data vid en ockupation men även jämställdhet och försvarets förankring i samhället.

“Do you want security or do you want surveillance? Because you can’t have both. Surveillance only works when you are vulnerable. If you want to do good today and for the new generation you must understand that surveillance and security are contrary to each other.”

It is Tuesday night and the great hall in AF-borgen is filled to its limit. The main person for the night is Edward Snowden, a whistle-blower known as one of US most wanted persons. The first question for the night is naturally if it was worth it? – “Not only do I think it was worth it, I would do it again and I would have come forward sooner” Snowden says. He describes how he has seen laws and policies change since his disclosure, for the first time laws have become more restrictive instead of more allowing. – “We, the public, have regained something that we had lost.” According to Snowden, his exposure is not only about NSA, or even surveillance, but about that citizens in US are denied access to basic human rights.

So where are we going from here? Edward Snowden emphasises that we live in the safest world humanity have ever experienced, however, our impression is the opposite. Why is this? Because all the worst and most horrific things are displayed in our living rooms, media is feeding us with horrifying stories. What happens then is that politicians feel a need to respond and loses their abilities to compromise and contextualise. The government spend millions and millions again on military and counterterrorism, however a citizen of the US is more likely to die through a bathroom fall or being killed by the police than by acts of terrorism. – “The only way for us to lose free society to acts of terrorism is to abandoned it ourselves.”

According to Snowden there have not been identified a single instance where NSA’s mass surveillance have been proved to disrupt an imminent terrorism threat against US. But even so, he says, if there was an instance where mass surveillance could parry an act of terrorism, would that justify a restriction on the right to privacy for people all over the world? Snowden’s answer is no. – “You don’t know what rights you need until the day you need them.” Arguments such as if you got nothing to hide, you got nothing to fear in relation to restrictions of the right to privacy, is the same as saying if you got nothing to say you do not need freedom of speech or freedom of press. His conclusion is than even if mass surveillance was sufficient it is still a violation of the values of the free society. “Free society is not without risk, but it is the best society despite that risk.”

He also highlights the global perspective of mass surveillance. When corporations are forced to work for one government, they are forced to work for all of them. Because when they grant US access to their data, how can they push back when e.g. China comes with the same request. This leads to the conclusion that if we allow mass surveillance, the allowance itself will produce misuse. According to Snowden this is not only possible but it is certainty happening all around the globe today.

Edward Snowden is also asked about this choice to come forward with the information and how it changed his life. Snowden answers that all that happened was something he never really wanted. But we all have a line, according to Snowden, which when we cross we know that we do not only have the capacity to act, but a duty to do so. – “I crossed that line and it changed me”. Legality over time, he continues, can become distinct from morality in certain situations or structures for example slavery and the conducts during WWII. But we can also find this happening in modern time where the law is one thing, and the right thing to do is another thing. –“There are moments, constantly, in every country on this earth where people stand up and says this is unlawful, but it is also moral.”

However, Edward Snowden seems hopeful. Already in 2014 the United Nations’ special rapporteur for counter-terrorism and human rights condemned the mass surveillance that Snowden exposed as a clear violation of core privacy rights guaranteed by multiple treaties and conventions. And as late as October last year the European parliament voted to approve a resolution on mass surveillance, which include a request to EU nations to grant “protection” to Snowden.

Snowden says that although in exile, he is more connected today then ever before. –“It is hopeful because the old bad means for political oppression are beginning to fail. I may not be granted a passport to go to Sweden but I´m still able to talk to you. And that is hopeful.”

Den 24 november gästades Studentafton av fackföreningsledaren och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson för en afton om fackets roll idag och i framtiden. Senast en LO-ordförande gästade Studentafton var 25 april 1955, då Axel Strand, tillsammans med dåvarande statsminister Tage Erlander, direktör Curt Stefan Giesecke, direktör Bertil Kugelberg, och direktören i TCO Valter Åman medverkade på en afton om lönesättning.

Samtalets modererades av Paula Mulinari, till sin hjälp hade hon en studentpanel bestående av Sebastian Persson och Henrietta Flodell. Kvällen inleds med en fråga om hans val att tacka ja till ordförandeskapet för LO. Karl-Petter berättar att han aldrig tvekade, som samhällsengagerad sedan unga dar var det självklart att tacka ja till en position där det finns så stora möjligheter att påverka livet för Sveriges arbetare till det bättre. Karl-Petter tillägger dock att vägen från uppväxten i Karlstad som arbetargrabb till ordförandeskap för LO var lång.

Samtalet övergår till att handla om LOs arbete i Sverige. En av LOs huvuduppgifter är att granska klyftorna mellan tjänstemän och arbetare. För 20 år sedan var inkomstgapet 35 %, idag har det vuxit till 47 %. Vad kan LO göra för att minska eller stoppa denna utveckling som verkar bita sig fast i det svenska samhället? Karl-Petter tar utgångspunkt i nyliberalismens utveckling de senaste 150 åren, som har ett ökat fokus på individen. Han menar att enkla samband som till exempel – sänker man skatten på arbete blir det fler arbeten – har tagits för sanningar men att vi idag ser en utveckling mot att fler och fler demokratier i världen börjar ifrågasätta dessa enkla samband då de skapar nya, svårare problem i samhället. ”Direktörerna märker att de inte kan sälja eftersom det inte finns någon som har råd att köpa deras produkter”, säger Karl-Petter. Bara senaste året har stora förändringar skett, både Tyskland och Storbritannien har infört minimilöner och flera delstater i USA har nu minimilöner som är högre än de som finns i Sverige. Förbättringar har även skett i här i Sverige. Blir du arbetslös idag får du 5000 kr mer i månaden än vad du fick i augusti. Trots detta säger LO nej till minimilön i lagstiftning, utan vill att det ska vara avtalsreglerat. Enligt Karl-Petter bidrar detta till stabilitet i ett annars föränderligt politiskt klimat.

Vad kan Sverige göra för att förbättra situationen för arbetare? Karl-Petter menar att svaret är enkelt ”hur svårt ska det vara, det är ju bara att bygga, jag fattar inte varför de gör det så svårt?” LO har sedan en tid tillbaka efterfrågat ett stimulanspaket inom bostadsbyggande och infrastruktur. Stimulanspaket kom denna höst, inte inom bostadsbyggande och infrastruktur utan genom flyktingmottagandet. Det omfattande mottagandet har lett till att nya jobb har skapats, ungdomsarbetslösheten har sjunkit i högt tempo och långtidsarbetslösheten har minskat med 20 000 personer. Karl-Petter menar att sambandet är enkelt, med ökad efterfråga på arbetskraft förbättras situationen för de som har det sämst ställt i samhället. Han trycker därför upprepade gånger på vikten av samhällsnyttiga investeringar.

Samtalet kommer in på frågan om Sveriges flyktingmottagande. Sverige har varit ett invandringsland sedan början av 1950-talet, då fokuserade vi på arbete, idag fokuserar vi på vad de nyanlända inte kan. Tar Sverige emot 200 000 personer och det tar 7-10 år för dem att komma in i samhället som idag, är det klart att det blir en stor kostnad. Vi måste därför korta ner den tiden genom att erbjuda så kallade snabbspår, menar Karl-Petter. Han berättar att bland annat elektriker, byggarbetare, barnskötare, vårdbiträden och busschaufförer är arbeten som passar sig för snabbspår och och är yrkesgrupper som Sverige idag har en stor brist på. Karl-Petter är försiktigt optimistisk ”jag menar verkligen det, lyckas vi med detta de närmsta 3-4 åren i Sverige så får vi en enorm boost!” Klarar vi detta så kommer vi att beskriva det som vårt succé årtionde, misslyckas vi – ja – då kommer det leda till stora sociala motsättningar framöver”.

Karl-Petter har dock även stor förståelse för att många är oroliga. Många flyktingar har placerats i mindre orter där det finns många tomma boenden men detta beror vanligtvis på brist av jobb. Den hårda konkurrensen om de få jobben som finns på dessa orter blir ännu hårdare och den rädslan har Karl-Petter förståelse för. Han trycker dock på att LO står upp för alla människors lika värde och då måste de stå upp för att rädsla inte får påverka de politiska besluten. ”Det finns obehagliga likhetstecken med vad som hände i Europa på 20-och 30-talet. Det spelar ingen roll hur många flyktingar Sverige tar emot, dessa krafter ökar ändå. De finns i hela Europa. Går detta överstyr så är det inte bara ett hot, utan vinner inte det goda, går vi en mörk tid tillmötes i Europa”

Kvällens samtal rör sig mot sitt slut men hinner beröra både jämställdhet och kraften bakom LOs sympatiåtgärder innan aftonen avslutas med en 30 minuters publikfrågestund. Aftonen är över men Karl-Petters optimistiska framtidstro stannar kvar, ”Jag tror att vi kan göra detta land skitbra om vi hjälps åt”.

Den 17 november gästades Studentafton av Navid Modiri för ett samtal om samtalets betydelse, modererat av journalisten Kristin Nord.

Kvällen inleds med en kort sammanfattning av helgens attacker i Paris. Frågan är hur samtalsklimatet påverkas av en sådan omvälvande händelse. Navid berättar att helgen präglades av sorg med ett efterföljande känslosamt samtal. Många söker svar på frågor som varför hände det, hur gick det till och vad händer nu? Vi behöver prata om det som har hänt men också prata om hur vi ska tala om det som har hänt. Navid menar att samtalet inte bara handlar om att vi ska kunna säga vad vi vill, utan att vi ska skapa trygga rum för sådana samtal.

”Tyvärr används det som hände i Paris som ett politiskt slagträ för att skapa ökade splittringar i samhället.”

Sverige, vi behöver prata med varandra, säger Navid. Vad innebär detta i Sverige år 2015? Kristin använder det ökande antalet bänder på flyktingförläggningar som exempel. ”Smärta är en lerklump som kan användas för att tända fler eldar men också för att skapa gemensamhet.” säger Navid. Vi behöver använda smärtan för att skapa aktiviteter som för människor närmre varandra. Han talar även om de samtal som pågår i stängda rum och menar att dessa rum och grupper är ett symptom på de samtal vi inte har tagit. De är symtom på att vi inte tagit hand om varandra och därigenom skapat utanförskap. Det är ett misslyckande för hela samhället, vi har misslyckats med att skapat rum för grupper i samhället och på grund av detta har vissa människor tvingats retirera till egna, slutna rum. Kristin undrarhur vi ska bemöta dessa grupper. Navids svar kommer omedelbart ”se dem som människor”.

Samtalet fortsätter och Navid berättar om sin uppväxt och varför han valde att bli samtalsaktivist. Redan som barn upplevde han sin vardag som splittrad mellan två världar, hemma fick han förklara för sin mor varför de åt blodpudding i skolan och för sina vänner fick han förklara att trugande tillhörde den iranska kulturen när de var över på middag. Det fick honom att inse att människor har väldigt många olikheter och likheter. Likheterna är att människor pratar väldigt mycket om varandra, det återkommer inom alla grupper menar han. Samtalsaktivism handlar, enligt Navid, om att prata med varandra istället för om varandra.

När Navid var 16 år gammal engagerade han sig i elevdemokrati och stod i en talarstol för första gången. Det gav honom ett nytt språk och han slutade att använda våld. ”Om man inte har det språkliga kapitalet så använder man våld, vilket också är ett språk”.

Det var dock först år 2012 i samband med järnrörsskandalen som Navid insåg att samtalsaktivism behövdes. Navid berättar att när han såg järnrörsklippet kände hand sig arg och ledsen, detta späddes på när han senare insåg att klippet skapade ännu mer splittring på sociala medier. Klippet hade kunnat vara en anledning att arbeta för ett enat samhället, istället skapade det mer splittring trots att det var ett tydligt symptom på att vi behöver mer samtal. ”Varför insåg vi inte att samhället Sverige är sjukt, att vi behöver läka istället för att skära upp fler sår?” undrar Navid. Frågan blir hängande i luften.

Efter detta bjöd Navid och några vänner in till samtalsprojektet Sverige 3.0, som handlade om att tala bortom föreställningen om ”vi och dem”. Häri lades grunden för Navids framtida engagemang som samtalsaktivist och idag bedriver han projektet, samtalsaktivisterna, som går ut på att träna sig själv och andra i att kunna prata och lyssna. Att vara samtalsaktivist handlar om att hjälpa till att skapa goda samtal i en värld där inte många människor tar sig tid att lyssna på varandra, menar Navid. Han bjuder in oss att engagera oss och lyckas få samtliga i publiken att gå fram till en obekant person i rummet, se personen i ögonen och sedan ge en långsam kram. Efteråt säger han att vi precis brutit mot tre regler; att undvika främlingar, att inte ta i varandra i onödan och att inte tramsa.

”Det vi gjorde just nu, det känns farligt, men det är ovant. Det känns ovant, det är inte farligt.”

Innan kvällen avrundas berättar Navid om golfrundan med Jimmy Åkesson år 2014. Den avslutande halvtimmen av kvällen bjuds publiken in att delta i samtalet. Navid lyssnar och ställer motfrågor. Samtalet i Café Athen denna tisdags kväll har högt i tak.

Aftonen har fört samman tre personer som alla har en unik relation till psykisk ohälsa. Tillsammans med kvällens moderator Julia Åberg, har Ann Heberlein, Charlie Eriksson och Jonas Eberhard bjudits in för att tala om ett ämne som direkt eller indirekt berör de flesta av oss.

Samtalet tar avstamp i World Health Organizations definition av psykisk hälsa, ”tillstånd med mentalt välbefinnande där varje individ kan förverkliga de egna möjligheterna, kan klara av vanliga påfrestningar, kan bidra till det samhälle hon eller han lever i. Psykisk hälsa innefattar således mer än frånvaro av psykisk sjukdom.” Jonas Eberhard inleder samtalet. Sjukdomsbegreppet speglar enligt honom dagens samhällsklimat, utgångspunkten i sjukdomsbegreppet är att vi strävar efter hälsa. Ann Heberlein bygger vidare på detta resonemang, hon menar att definitionen av psykisk hälsa innehåller ett mått av utopi. Det handlar om ett tillstånd vi vill uppnå, som vi ska eftersträva, men som inte är möjligt för alla i samhället att befinna sig i.

Moderatorn leder samtalet vidare för att tala om stigmat kring psykisk ohälsa. Ann Heberlein talar om en föreställning om att psykiskt sjuka är galna, en gammal vanföreställning om galningen ”det är skrämmande med psykisk ohälsa, vi tänker oss att det påverkar personligheten hos en person, förställningen om galningen lever kvar”. Jonas Eberhard påtalar dock en förändring i attityden kring exempelvis depression i samband med att behandlingarna blivit effektivare och biverkningarna färre ”innan dess pratade man inte om det eftersom det inte fanns något effektivt botemedel”. Även för bipolära sjukdomar har stigmat minskat, detta har skett i takt med att det blivit nästintill glamoröst att ha bipolärsjukdom. Ann Heberlein håller med Jonas Eberhard till viss del, men anmärker att det beror på vilket samhällsskikt och yrkesgrupp man tillhör. Akademin och kulturvärlden använder hon som exempel på förlåtande miljöer medan det till exempel kan vara svårare för en läkare att bli accepterad med bipolärsjukdom.

”Hur bra är gruppen människor som lider av psykisk ohälsa på att göra sig hörda?” frågar moderatorn. Ann Heberlein talar om kränkningar och övergrepp inom psykiatrin som aldrig anmäls. De utsatta människorna tillhör en svag grupp, ingår vanföreställningar som en del av sjukdomsbilden kan anmälningar om påstådda övergrepp enkelt bortförklaras. Jonas Eberhard tillägger att det handlar om en grupp som inte tas på tillräckligt stort allvar, som inte bemöts på samma sätt som patienter med somatiska besvär. Det finns även en okunskap inom läkarkåren, en psykiatriker ska behandla samtliga personer med psykisk sjukdom. Det säger sig självt, enligt Ann Heberlein, att en enda läkare inte kan vara lika bra på att behandla depression som schizofreni eller bipolärsjukdom. ”Den läkare som är specialiserad på öra, näsa och hals går ju inte in och rör ditt benbrott”.

Därutöver finns en problematik kring vår föreställning av hur människor med psykisk ohälsa ska se ut, det är en vanlig uppfattning att man tror att man kan se vem som mår dåligt. Något som Charlie Eriksson själv har upplevt i mötet med människor. Hans ”vanliga” utseende leder till att många har dragit slutsatsen att han inte är sjuk och därför inte behöver hjälp, ”det går inte att placera människor i fack, man ser inte psykisk ohälsa utanpå”. Samtalet leder åter in på stigmatisering och denna gång diskuterar gästerna särskilt skillnader i stigmat kring psykisk ohälsa för kvinnor och män.

Kvällen lider mot sitt slut och samtalet öppnas upp för frågor från publiken. När Charlie Eriksson får frågan vad man kan göra som vän eller anhörig för att hjälpa någon i sin närhet som lider av psykisk ohälsa svarar han ”finnas där, lyssna fördomsfritt och stanna kvar”.

Terminens första studentafton den 1 oktober gästades av Shirin Ebadi.

Det är torsdag kväll och stadshallen i Lund är fylld till sin bredd. Tidigare under kvällen har extrastolar ställts fram för att rymma alla som har tagit sig hit för att höra människorättsaktivisten och nobelpristagaren Shirin Ebadi tala.

Shirin Ebadi är född i Iran och år 1975 blev hon landets första kvinnliga domare. Under sin karriär har Ebadi åtagit sig flera kontroversiella fall och försvarat såväl studenter som författare och regimkritiker. Hon är en stark drivkraft i frågor om mänskliga rättigheter med särskilt fokus på barns och kvinnors rättigheter. Hennes obevekliga kamp ledde till att hon år 2003, som den första muslimska kvinnan någonsin, tilldelades Nobels Fredspris. Kvällen inleds med att Ebadi berättar om sin första reaktion när hon meddelades att hon hade tilldelats priset: ”When I first heard about it I was very surprised, because I did not even know I was a candidate for the Nobel prize.”

Berättelser om Ebadis kamp som ledde fram till att hon tilldelades Nobels Fredspris genomsyrar kvällen. Hon bjuder på berättelser från sin barndom och revolutionen i Iran år 1979. När revolutionen inträffade arbetade Ebadi som domare i Teheran, men revolutionen innebar att hon ombads lämna sitt uppdrag, för att hon är kvinna. Avskedet ledde dock inte till att Ebadi kuvades, utan tvärtom berättar hon om hur hennes kamp förstärktes, hon ville försäkra sig om att regimen en dag skulle ångra sitt beslut. Nobels Fredspris innebar precis den upprättelsen för Ebadi.

”Human Rights are about a culture, about a human culture”. Så inleder Ebadi andra delen av kvällen som har sin tyngd på mänskliga rättigheter, demokrati och Islam. Ebadi talar om hur Sharia missbrukas för att rättfärdiga handlingar som kränker de mänskliga rättigheterna. Hon återkommer flera gånger till vikten av en sekulär stat, att staten måste vara separerad från religion.

Ebadi berör även Islamska Staten frammarsch och den nuvarande situationen i Syrien. Hon talar om hur en ideologi inte kan bekämpas med vapen utan endast kan övervinnas med kunskap. ”Instead of throwing bombs at ISIS, throw them books!” Det är en återkommande lärdom som Ebadi förmedlar till publiken. Hon drar paralleller till situationen med talibanerna i Afghanistan. Ebadi menar att USA istället för att invadera Afghanistan i efterdyningarna av 9/11 borde ha byggt 4000 skolor, en skola för att hedra varje person som miste sitt liv i terroristattacken. Men istället valde USA att genomföra bombningar i Afghanistan vilket inte eliminerade hotet utan förstärkte det.

Ebadi avslutar samtalet med orden ”Have your dream, follow your dream, and never be afraid of defeat. Because every defeat can be the start of a victory.”

Kvällen avslutas sedvanligt med en frågestund i vilken publiken bjuds in att delta. Frågorna är många och bygger vidare på vad Ebadi talat om under kvällen. När frågestunden är över och Ebadi ombes avsluta med några sista ord till den unga publiken svarar hon med orden ”never listen to the advices of the elder generation”.

Studentafton 15 april 2015

Vårterminens sjätte afton blir den tredje i serien på temat feminism. Ikväll ligger fokus på relationen mellan feminism och religion – feminism inom religion och religion inom feminism. I Lundagårds Palestra sitter nu, tillsammans med kvällens moderator Maja Tolgraven, tre kvinnor; Sarah Delshad, Clara Sjöberg och Emilia Melgar Arnheim, som tillsammans ska representera en muslimsk respektive kristen och judisk syn på feminism.

I definitionen av feminism och tro tar kvällens samtal sin början.
”Det ena föder det andra”, inleder Sarah Delshad, som är troende muslim. Enligt Sarah är hennes religion och feministiska åsikter ett komplement till varandra, där tron fördjupar bilden av feminism:
”Feminism har ingen mening i sig utan är något varje individ gör sin egen bild av”.
Clara Sjöberg, kristen teologistudent vid Lunds universitet, håller med:
”… min övertygelse hör ihop med min tro på den gud som jag tro ska upprätta världen och människan”.

”Det handlar ju om att se och förstå hur världen ser ut och ha en stark vilja att ta med sig det överallt hela tiden. Och att bedriva den kampen för sig själv, annars faller man för att en struktur är som den är”, tillägger Emilia.

Maja Tolgraven beskriver hur religioner ibland kan uppfattas som patriarkala och frågar sedan panelen – är religioner i sin essens patriarkala?
”Nej, tvärtom fungerar min tro som en upprättande kraft för mig. Jag kan se hur kyrkans tradition har tolkat och skrifter tillkommit i en patriarkal värld, som har påverkat religionen på ett negativ sätt”, säger Clara. Sarah instämmer:
”Mitt svar är nej eftersom att religion är något en människa gör sin egen manifestation av.”
Emilia, som beskriver sin relation till gud som ”intressant” då hon inte ser sig själv som troende, men kallar sig själv judinna, sätter sig emot de andras beskrivningar av religion som icke-patriarkal:
”De är absolut patriarkala. De baseras på en stamfader, det finns väldigt många riter och traditioner som kräver att män utför dem, det finns många berättelser om män […] det är övergripande männen som har makten och sätter upp strukturerna”

Det finns en bild i samhället av att religiösa kvinnor skulle vara mer kuvade än andra, något som Sarah Delshad tillsammans med andra muslimska feminister skrev en debattartikel om inför kvinnodagen 2015, där hon bl.a skrev att den troende feministen ”ofta blir ett projekt för den vita och fria sekulariserade feministen att rädda”.
”Jag tror att det handlar om representation och att vi saknar den muslimska kvinnans röst i de privilegierade rummen”, säger Sarah och fortsätter:
”Vi för ofta dialoger för dessa kvinnor och en bild internaliseras som skadar muslimer”.

Oförståelsen för troende feminister är något alla tre är bekanta med, Clara beskriver det som att ”Det tar sig uttryck i de fördomar jag möter som kristen och som också ligger tillgrund för uppfattningen att religion och feminsm är oförenligt. Det är en uppfattning som sprids, inte minst genom religions(-undervisningen) i solan, där den beskrivs om något statisk och dött”.

Efter 30 minuter av frågor från publiken avslutas kvällens afton. Publiken lämnar ikväll Palestra och kliver ut i Lundagård med en ökad förståelse för de troende feministerna och förhoppningsvis med en vidgad bild av begreppet feminism.

Studentafton med Jane Walerud 26 mars 2015

Kvällens gäst är entreprenören Jane Walreud, som efter sin uppväxt i USA kom till Sverige som 20-åring. Sedan dess har Walerud varit med i uppstarten av ett 10-tal bolag, varav många blivit kända namn som Ellen, Lensway och Klarna. Det är precis i detta Walerud inleder sin afton med att berätta om vilka av dessa projekt hon anser varit framgångsrika, tillexempelvis Bluetalk, och vilka hon ser vara mer av förlustaffärer.
”Vad gör din firma?”, frågar Jane sedan direkt och seminariet tar sin form i publikens erfarenheter och kopplingar till entreprenörsskap. Där sätter sig Walerud in i deras situationer för att tipsa och berätta om liknande upplevelser i sin karriär.

”Jag brukar lämna firmor när de kommer upp i 50-60 avlönade tjänster”.
Walerud förklarar konceptet av en startup för sin publik. När bolaget behöver fler anställda på samma typ av tjänst ”stelnar” det, man vet vad man ska göra och målet blir att bli bättre och bättre ”men inom samma hjul.”
”Då åker jag och gör nästa”, säger Walerud och pratar uppmuntrande, nästan utmanande till sin publik om att starta företag.
”Vi som har egen firma, forskningen visar att vi är lyckliga”.

En av Waleruds tyngsta beröringspunkter under kvällen  är vikten av att samarbeta över utbildnings-, kunskaps- och intressegränser. Redan i gymnasievalet menar Walerud att Sveriges elever delas upp utifrån kunskap och intresse. För ett framgångsrikt företag krävs grundare med spridd kunskap. Walerud tar sina vänner inom teknologibranchen som exempel:
”De har ingen aning om vad som gör en bra affärsperson, och på samma sätt vet de flesta affärpersoner jag känner inte hur det är att vara en bra tekniker, så de anlitar folks om inte kan sina saker”.
Walerud beskriver problematiken med att hamna i fack inom affärsvärlden och betonar vikten av att förstå och vilja förstå.

”Det är bra om man vet hur man överlever på thaisoppa och halvruttna rotfrukter”, svarar Walerud efter en fråga om vad man bör tänka på om man vill starta ett eget företag. Man måste vara billig i drift, och som ung är man mer energisk menar Walerud. Ytterligare en fördel med att vara ung menar Walerud är att ”man inte riktigt vet vad som är omöjligt – och när man inte vet vad som är omöjligt är det inte omöljligt”.

Aftonen fortsätter sedan i en dialog mellan Walerud och publiken där ämnet ändras helt mellan publikens frågor och synpunkter. Walerud beskriver sina varierande roller i företagen; som investerare, VD och stylrseldedamot, och delar med sig av historier och tips för kommande entreprenörsskap.

‍

Studentafton med Lawrence Lessig den 17 mars 2015

”This is my favorite uni that didn’t give me a job”. Det är tisdag kväll och Studentafton i universitetsaulan. Kvällens gäst är den amerikanske jurudikprofessorn Lawrence Lessig, som just nu inleder sin föreläsning med att beskriva tidigare kända demokratier han anser ogiltiga:
”Make it that you climbed onto a map and ended up in El Paso”, säger Lessig och beskriver de lagar för vilka som gällde i El Paso 1924 gällande delstatsvalet. Det var ett samhälle där endast vita tilläts rösta i nomineringsvalet och därmed skapade en demokrati som förfördelade de vitas rättigheter. Detta uppkom under något Lessig beskriver som ”a well known trick to defeat democracy: Tweedism”. Tweedism är enligt Lessig vilken tvåstegsproeccess som helst där en kvalificerad grupp har möjligheten att nominera och den återstående delen av demokratin tillåts rösta på de kandidater den kvalificerade gruppen valt ut. Nomineringsvalet fungerar därmed som ett filter som begränsar röstarnas urval.

Dagens amerikanska politik anser Lessig vara just ett offer för tweedism. Men i den amerikanska politiken är det inte ett filter som sorterar bort alla av en viss hudfärg, utan ett filter som gynnar medborgare med tillräckligt ekonomisk kapital för att stödja kampanjer. Politiker tvingas vända sig till privatpersoner och företag för att kunna vinna val, i utbyte mot politiskt inflytande. Lessig använder sig av begreppet ”relevant funder”, vilket syftar till de personer som skänker tillräckligt för att vara av värde för kampanjledaren att alliera sig med.
”In 2014 about 0,04% of America gave the maximum amount in one election cycle,  thats about 122 000 americans which is about the same number of people named Lester in the united states”, säger professor Lessig och hävdar att dessa faktum urholkat den amerikanska demokratin. Resultatet har blivit en demokratin som svarar för finansiärerna och att kongressens arbete utformas efter dess finansiering. Lessig konstaterar:
”Our republic has been lost”

I föredragets sista del belyser Lessig de amerikanska medborgarnas medvetenhet av den enligt honom politiska korruptionen och hur system skulle kunna förändras. Det viktigaste för att möjliggöra förändring tror Lessig är att få folk att förstå ojämlikhet de lever i och att en förändring är möjlig. Det är idag självklart för alla amerikaner att det som skedde i Texas 1924 är ojämlikt, men att endast 0,02% av den amerikanska befolkningen idag har verkligt politiskt inflytande är svårare att förstå. Därefter måste man identifiera ”ideal och victim” fortsätter Lessig sitt resonemang, något som vi inte märker av då ”we are embaressed to admit it”.
”I think the ciritcal group to be understood as victims here are those whose dreams have been cancelled […] the victims here are our youth”.

Efter frågor från publiken avslutas kvällens afton till varma applåder och professor Lessig lämnar en hänförd publik med nya insikter om skendemokrati och pengars makt i politiken.

Lyssna på podden här/ Listen to the lecture by Lawrence Lessig here:

Studentafton 4 mars 2015 med Anna Kinberg Batra

Knappt två månader efter att ha tillträtt som partiledare, för Sveriges andra största parti, gästar i kväll moderaternas ledare Anna Kinberg Batra Studentafton. Till kraftiga applåder kliver Kinberg Batra upp på scenen i AF-borgens stora sal framför 700 studenter och lundabor.
”Det är tre saker jag vill säga till er innan vi börjar kvällens samtal…” inleder Kinberg Batra och uppmanar Lunds studenter att våga prova nya vägar under studietiden, för att sedan berätta om sina nya uppgifter som partiledare.  Anförandet sista poäng belyser  den oroliga stämningen i dagens Europa och Sverige.
”Nu utmanas och prövas och hotas öppenheten i det samhälle vi faktiskt lärt oss älska[…] ett sånt samhälle vill jag vara rädd om, och det är jag övertygad om att alla här inne också vill”, säger Anna Kinberg Batra och avslutar:
”Öppenheten kan vi aldrig ta för given, den måste alltid försvaras.”

Kvällens moderator Jan Wistrand, känd bland annat som tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och Sydsvenskan, välkomnas upp på scen tillsammans med en studentpanel bestående av de tre lundastudenterna Adam Leckius, Lovisa Prage och Jesper Bokefors.
”Vad är din idé om hur vi gör i Sverige för att undvika terrorism i vårt land?” är Wifstrands första fråga till Kinberg Batra.
”Vägra att göra något annat än att stå upp för öppenheten jämt”, börjar Kinberg Batra och menar att vi alltid måste stå upp, våga säga det obekväma och betonar även vikten av att tillåta satir.
”Att säga fina saker som alla håller med om är inte så svårt”, fortsätter hon och förklarar vidare att terrorism, extremism, antisemitism, hatbrott måste bekämpas praktiskt – och att detta ska ske genom hårdare straff och ökade resurser till myndigheter.

Wifstrand undrar sedan om vi i Sverige har blivit naiva, behövs det andra åtgärder än att vara snäll och trevlig?
”Det är skarpa saker som gäller”, säger Anna och syftar på svenska medborgare som åker på ’terrosresor’. Hon betonar vikten av hårda straff och att tidigt kunna upptäcka radikalisering. Belyser också vikten av internationellt samarbete.
”Mitt försvar för öppenheten är att alla ska kunna vara vi”, säger Anna efter att Lovisa Prage ifrågasatt Kinberg Batras senaste artikel publicerad i Dagens Nyheter.

Härnäst diskuteras partiledarrollen.
”Man är fortfarande ny på jobbet, efter sju-åtta veckor.” säger Anna efter frågan om hur det känns.
”Jag tycker det är roligt, varje dag har jag skrattat och lagt panna i djupa veck”, fortsätter Kinberg Batra. Om hur hon själv påverkar av rollen som partiledare och att alltid tänka på hur man yttrar sig säger Kinberg Batra:
”Vi har gjort den uppdelningen i vår familjen, en som skämtar i TV och en som sköter sig på jobbet”.

Delar av samtalet kretsar kring Kinberg Batras egna studietid då hon var styrelseledamot i SUS (Stcokholms univerisitets studentkår), för att sedan bli ordförande i Borgerlig Opposition. Hon kom efter detta och engagemang moderata ungdomsförbundet att arbeta för Carl Bildt vid sidan av sina ekonomistudier.
”Jag svarade på brev från allmänheten till Carl Bildt” säger AKB och beskriver tiden en unik och mycket lärorik möjlighet att ”kombinera teori med praktik och (se) hur det påverkar människor”.

När publiken får ställa sina frågor till partiledaren lyfts många ämnen, från kommande reformer till egna förebilder. En ung lundabo undrar hur moderaterna kommer utforma sin framtid politik så att den fortfarande gynnar svensk tillväxt, utan bekostnad av ökade klyftor.
”Hushållsinkomsterna har i snitt gått upp[…] vi är ett av de länder som har allra jämnast fördelning av löner och värda på välfärdstjänster”, börjar Kinberg Batra, för att sedan försvara den skattepolitik alliansen fört med att lättnader i skattepolitiken ”börjat nedifrån med jobbskatteavdragen”.
Kvällens sista fråga, är som alltid vem Kinberg Batra själv hade velat se som gäst på en Studentafton.
”Hillary Clinton”, svarar Kinberg Batra och avslutar sitt  första besök hos Studentafton Lund till rungande applåder.