Inför ett fullsatt Athen skuttade professor Germund Hesslow upp på scen. Under aftonen kom han att föreläsa om arv och miljö, och dessa faktorers påverkan på individen. Efter Hesslows inledande anförande följde ett samtal med Jessica Abbott, universitetslektor och evolutionsbiolog vid Lunds universitet. Aftonen avslutades med en traditionsenlig frågestund.

Innan Germund Hesslow inleder sin föreläsning börjar han med att presentera dess kontext. Då han så sent som i höstas kritiserats för föreläsningens innehåll ber han publiken att lyssna på det han säger under aftonen och att för stunden bortse från allt de på förhand må ha läst. Genom åren har Hesslows person och arbete varit föremål för medial uppståndelse vid ett antal tillfällen, något han i viss mån menar är oproportionerligt. Enligt hans beräkningar har föreläsning hållits för uppemot 10 000 läkarstudenter men enbart ett fåtal har uttryckt missnöje över dess innehåll.

När föreläsningen inleds börjar Hesslow med att ifrågasätta vikten vi tillskriver miljö när vi ser till en individs säregenheter, varpå han visar exempel från medier där man beskriver barndom och relationer som huvudsakliga orsaker till olika våldsdåd. Han menar att det finns en arvs- och miljöparadox där vi exempelvis talar om språkkunskaper som inlärda, medan en språkbegåvningen måste vara medfödd.

Med pedagogiska exempel förklarar sedan Hesslow den påverkan arv respektive miljö kan ha på exempelvis grässtrån i olika krukor där den genomsnittliga skillnaden mellan krukorna orsakas av miljö men där variationen i längd mellan grässtrån i samma kruka orsakas av genetiska egenskaper. När det gäller människor visar han en studie om enäggstvillingar som vuxit upp i gemensamma kontra skilda miljöer. Enligt statistiken ligger skillnaderna i exempelvis personlighet mellan separerade enäggstvillingar kring 50% vilket innebär att hälften av individens personlighet skulle vara genetiskt bestämd. Statistik för icke-separerade enäggstvillingar påvisar precis samma utfall, trots den gemensamma miljön. De återstående 50% kan då inte utgöras av miljöpåverkan i form av exempelvis socioekonomiska skillnader och uppfostran. Vad som då utgör de återstående 50% finns det ingen vetenskaplig konsensus kring.

Hesslow talar sedan från det biologiska perspektivet gällande individens utformning och inleder då med att tala om den lilla hjärnstrukturen amygdala. Denna del av hjärnan är kopplad till vår uppfattning av rädsla och en liten amygdala korrelerar positivt med ett aggressivt beteende. Amygdalas storlek varierar mellan män och kvinnor, och är ett av de exemplen på biologiska könsskillnader som Hesslow redovisar för. Sammantaget resulterar de i exempelvis en större spatial förmåga hos män och en större social förmåga hos kvinnor. Män ska även vara mer risktagande och ha ett större intresse för ting medan kvinnor har ett mer framstående intresse för människor och generellt är mer trygghetssökande. Vidare menar Hesslow att skillnaderna är alltmer påtagliga inom könen än mellan dem.

Hur kommer det sig då, att denna vedertagna forskning går emot hur gemene man verkar tänka kring arv och miljö?
Hesslow härleder denna missuppfattning till genusvetenskapens grundläggande princip, att skillnaderna mellan män och kvinnor inte har en biologisk förklaring. Han menar vidare att politiken färgat debatten genom att förklara manliga och kvinnliga egenskaper som sociala konstruktioner. I vissa fall leder denna generella uppfattning till självcensur och i ett antal fall har akademiker fått lämna sina tjänster vid universitet i exempelvis Danmark och Storbritannien.

Vid denna tidpunkt får Hesslow sällskap på scen av moderator Jessica Abbott. Hennes första fråga till Hesslow inleder ett samtal om hur de redovisade skillnaderna mellan könen påverkar samhället. Han menar att en medvetenhet om individens unika förutsättningarna kan bidra till att skapa ett mer jämställt samhälle, ett mer individanpassat samhälle där varje person bidrar och medverkar utefter egen kapacitet.

Senare diskuteras även löneskillnaden mellan könen och då återkopplar Hesslow till de biologiska preferenserna som diskuterades tidigare. Han menar att kvinnor, på grund av ovan nämnda böjelser, är mer benägna att ta lågavlönade jobb som exempelvis förskolepedagog, eller rent av stanna hemma med sina barn. Däremot är män enligt dessa preferenser mer benägna att jaga en hög lön och att utsätta sig för risker.

Aftonen avslutas på sedvanligt vis med en frågestund där publiken bjuds in till samtalet.

Till en början besvarar Hesslow en fråga om hur individens fria vilja och ansvarsskyldighet kopplas till dess biologiska förutsättningar. Här menar Hesslow att människor bör hållas ansvariga om inte skäliga anledningar kan ges däremot. Vi lever i ett samhälle med ett belöningssystem och vi som individer torde rimligtvis kunna följa de lagar och regler som vår civilisation bygger på.

På temat självcensur får Hesslow frågan huruvida sociala normer påverkar valet av forskningsområden inom akademin. Som svar på denna breda fråga menar Hesslow att allmänhetens förmåga att bemöta obekväma fakta generellt underskattas av sociala normer. Detta exemplifierar han genom att berätta om den rasbiologisk forskning som ägde rum i Tyskland under 30- och 40-talet. Hesslow påstår att denna forskningen inte gav upphov till nazismen utan snarare var ett symptom av ideologins framfart.

Avslutningsvis tillfrågas gästerna i vanlig ordning om vem de själva hade velat se besöka Studentafton. Jessica Abbott uppger att hon hade velat se David Attenborough, som besökte Studentafton 1991, och Germund Hesslow nämner bland annat den kanadensiske forskaren Steven Pinker efter förslag från publiken.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Det var en dimmig höstkväll som Erik Niva anlände i Lund för att tala om fotbollens roll i samhället. Aftonen kom att innehålla berättelser om Nivas resa från tonårsrummet i Malmberget till kulturens finrum, skildringar av aktuella samhällsfrågor med fotbollskopplingar samt anekdoter om personer han träffat genom åren. Aftonen ägde rum i AF Borgens Stora salen och modererades av Anders Bengtsson, chefredaktör för fotbollsmagasinet Offside.

Det är till tonerna av Ossies Dream som Erik Niva tillsammans med Anders Bengtsson intar scenen i ett välfyllt Stora salen. Det är fyra år sedan fotbollen stod i centrum på Studentafton, då med VM-hjältar från 1994. Idag är det Niva och Bengtsson som står på scen när fotbollen åter diskuteras under en studentafton.

Det är enbart dagar sedan Niva nominerades till Stora Journalistpriset med sitt projekt #Jagär. Juryn understryker i sin motivering det nytänkande perspektivet som Niva använder i de texter han skriver om migration. Dessa textstycken publicerar han huvudsakligen på Instagram men projektet har även tryckts i bokform. Niva beskriver egentligen inte sig själv som en opinionsbildande journalist utan som en berättande sådan, men mycket har förändrats sedan flyttlasset gick från Malmberget ut i världen under början av 2000-talet.

Att är Niva en av Sveriges främsta journalister och en fotbollsexpert i världsklass råder det inget tvivel om men själv är han mer ödmjuk. Hans karriär tog fart under det tidiga 2000-talet, en tid då svensk sportjournalistik upplevde en renässans som gav ett allt större utrymme för berättande journalism. Niva, som tidigt skrev fanzines om punkmusik, nyttjade denna utveckling genom att skriva om fotboll ur ett kulturellt perspektiv. Det är genom intresset för fotbollens samhällsdimension som Niva har kommit att mejsla ut en bred läsarskara som intresserar sig för sportens plats i världen. Till exempel analyserade han det ökade ryska inflytandet i Östeuropa och Kaukasien genom att berätta om den Moskva-stödda fotbollskulturen i den moldaviska regionen Transnistrien.

Idag förekommer han frekvent i Sportbladets rosa tidningssidor och fotbollssändningar på TV men där han trivs bäst är i längre texter. I dessa tillåts han berätta om samhällsfenomenen och människorna bakom fotbollen, historier som gör sig bäst i långa och inlevelserika texter. Även om Niva bävar inför den mediala utvecklingen tänker han fortsätta att skriva så länge som möjligt.

Att fotbollen idag är långt ifrån perfekt är Niva medveten om. När pengarna ges en alltmer central roll och anklagelser om korruption viner fortsätter han att kämpa för det fina inom sporten. Det är en vardaglig kamp mot cynism och Niva understryker vikten av att inte avskriva fotbollen för dess storhetsvansinne. Istället har han beslutat sig för att fokusera på det positiva inom sporten genom att belysa de delar som han upplever representerar sportens bra sidor, exempelvis de integrationspådrivande gräsrotsrörelserna och den familjära gemenskapen som växer kring den vitmålade fotbollsrektangeln.

Härnäst uppmärksammar Bengtsson ett par fotbollströjor som hänger bakom gästerna, den ena ovanligare än den andra. Det är bara en bråkdel av Nivas omskrivna samling som han i projektet #JagÄr använder för att berätta historier som skildrar fotbollens plats i vår värld. Där hänger bland annat en tröja från Aleppo-laget Al-Ittihad, en symbol för ett Syrien som inte längre finns kvar. En annan tröja som visas upp har Nadia Nadims namn på ryggen, en dansk fotbollsspelare som flytt Afghanistan för att senare nå VM-final och utbilda sig till läkare.

Aftonens sista halvtimme tillägnas frågor från publiken och den första handlar om berättelsen som berört Niva mest. Inte helt oväntat berättar han om Labinot Harbuzi, en landslagsmeriterad fotbollsspelare från Lund. Under hösten förberedde Harbuzi sin återkomst till fotbollen och hade då en löpande konversation med Niva, allt efter ett inlägg i #JagÄr-serien där Niva prisade hans talang. Det var dessvärre enbart månader innan den tänkta ligapremiären i Malaysia som Harbuzi gick bort, en nyhet som berörde Fotbollssverige och Niva starkt.

Vid nästa fråga leds samtalet in på fotbollssupporterns förmåga att rationellt välja favoritlag och för att sedan utveckla en emotionell koppling till sagda klubb. Frågan grundar sig i ett experiment som Bengtssons chefredaktörskollega, Johan Orrenius, genomförde då han för några år sedan bestämde sig att följa den hyggliga klubben Freiburg FC. Både Niva och Bengtsson har följt Orrenius resa och deras slutsats bottnar i att ett supporterskap till övervägande del blir till genom emotionella intryck i tidig ålder, något som förklarar de engelska toppklubbarnas popularitet i Sverige.

Avslutningsvis tillfrågas Bengtsson och Niva vilka gäster de skulle vilja se besöka Studentafton. Anders Bengtsson svarar snabbt att han önskar se skribenten Gay Talese, författare av bland annat den legendariska artikeln Frank Sinatra Has a Cold. Efter en del övervägande beslutar sig Erik Niva för Roman Abramovich, den ryska oligarken som sedan sitt köp av klubben Chelsea FC sett den stiga till fotbollsvärldens absoluta toppskick.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Under det senaste året har MeToo varit en rörelse som undgått få. Ett år efter den tweet som innebar startskottet för en av de största samhällsrörelserna i modern tid anordnades en studentafton på temat i samarbete med Lunds studentkårer. Samtalet kom att krets kring rörelsens påverkan på lagstiftning och pressetik samt hur vi som samhälle bäst drar lärdom av de historierna som MeToo vittnar om. De som deltog i panelsamtalet var Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ, Ulrika Rogland som är advokat med expertis på sexualbrott och Ola Sigvardsson, Allmänhetens pressombudsman. Aftonens moderator var Kristin Nord, journalist på Sydsvenskan.

Schyman inleder sitt femte besök hos Studentafton med att berätta om känslan när MeToo förra året toppade löpsedlarna, en känsla av lättnad över att berättelserna om övergrepp äntligen tog en offentlig form. Under det gångna året menar hon däremot att rörelsen har blivit mindre exceptionell men samtidigt mer närvarande i vårt vardagsliv, något Schyman uppskattar samtidigt som hon fortfarande är besviken på avsaknaden av en påtaglig politisk förändring. Rogland fortsätter på samma spår, hon berättar hur rörelsens offentliga karaktär har skapat utlopp för utsatta att bearbeta trauma, något som leder till fler anmälningar, acceptans och på så sätt minskar det problematiska mörkertalet. Vidare menar hon att MeToo bidrar till att synliggöra och öka kunskapen kring den kriminella innebörden i övergrepp och trakasserier.

Sigvardsson har i sin roll som pressombudsman gett upphov till 14 fällningar av olika svenska tidningar för deras oskäliga rapportering under MeToo. Förklaringen lyder att exempelvis TV-snickaren och tidningsskribenten inte är offentliga personer i den mening att det rättfärdigar namnpublicering i den mediala rapporteringen som ägde rum, andra principer hade tillämpats gällande folkföreträdare som politiker och tjänstepersoner. Rapporteringen om just enskilda fall med igenkännbara namn förde samtidigt bort fokus från de strukturella problemen, menar han. Trots att rörelsens mediala påverkan har varit stor, både direkt och indirekt, är Sigvardssons analys av det senaste årets pressetiska utveckling tämligen försiktig och han menar att vi bör vänta med att diskutera alltför omfattande förändringar.

Politikens roll anses avgörande men även om gästerna är tålmodiga så frustreras de av politikernas oförmåga att sjösätta konkreta åtgärder. I årets valkampanj var frågan i stort sett frånvarande och medias inledningsvis intensiva rapportering ledde till en slags ofrivillig matthet menar Sigvardsson. De konkreta politiska åtgärderna som initierats lyser i sin ensamhet menar Rogland och framhäver att en politisk konsensus som bekänner problemet bara är början och att mer initiativ krävs av politikerna om verklig förändring ska ske. Vikten av utbildning för alla, företagsledare såväl som studenter, upprepas ständigt under aftonen men det är Roglands fokus på barn och unga som är mest påtagligt. De strukturer som MeToo belyser är enligt henne högst närvarande bland barn i skolmiljöer där grupptryck och könsroller fortfarande tillhör vardagen. Schyman passar på att varna för det bristande genusperspektivet i skolan och en oroande politisk utveckling där genuspedagogik trivialiseras och förbjuds.

Att det återstår mycket att göra verkar inte ha undgått någon i panelen. Exempelvis är Rogland försiktigt optimistiskt inför lagen om samtycke, en sund signal från politiken men enligt henne krävs det vidare djupgående förändringar inom bland annat polis- och rättsväsendet för att hantera ärenden av MeToo’s natur på rätt sätt. Faktumet att bara 20% av anmälningar leder till åtal menar däremot Rogland inte ska avskräcka personer från att vända sig till polisen, det kan enligt henne vara en väg för personer att bearbeta sina upplevelser och genom en rättslig process få upprättelse även om det inte leder till dom. På frågan hur MeToo har påverkat hennes klienter svarar Rogland att det går i vågor i takt med medial uppmärksamhet och att det förra hösten skedde en markant ökning av anmälningar i samband med Alyssa Milanos ovan nämnda tweet. Rogland beskriver MeToo som en kollektiv upplevelse vilken möjliggjorde terapeutiska diskussioner om traumatiska upplevelser, något som i flera fall förenat grupper som sedan gått vidare tillsammans.

I slutet av samtalet diskuteras vilka åtgärder som krävs för att MeToo ska ha en faktisk inverkan på kulturella och juridiska strukturer. Schyman ser gärna en vidgad jämställdhetsdebatt där exempelvis löneskillnader mellan könen och ansvar i hemmet diskuteras, något som ger rörelsen ett mer vardagligt ansikte. Panelen understryker vikten av fortsatt och konstant diskussion i alla dess former. Faktum är att ett år är förhållandevis lite tid för omfattande samhällsförändringar, som Schyman uttrycker mot slutet:

“Fördämningarna har inte brustit, men en lucka har öppnats”

Sista halvtimman bjuder moderator Kristin Nord in publiken i den slutsålda aulan till att ställa frågor till panelen.

På en fråga huruvida MeToo-rörelsen hittills saknat en dynamik som kunde stärka dess nuvarande momentum understryker Schyman vikten av perspektiv. En rörelse likt MeToo går inte att styra och den förekommer i många olika former och uttryck. En får ej heller glömma den globala dimensionen, i dagens Indien är effekterna av MeToo exempelvis större än någonsin.

Att publiken består till en majoritet av kvinnor är något som återkommer i diskussionen, såtillvida att panelen får frågan hur en bäst engagerar manliga vänner och bekanta. Konsensus råder att det bästa sättet att ta vidare rörelsens inverkan är genom samtal och diskussioner men att män i större utsträckning bör ifrågasätta de klassiska könsrollerna. Schyman uppmanade även publiken till att anordna sociala sammankomster där jämställdhet diskuterades och att hon gärna kom på besök om så önskades.

Enligt tradition avslutas aftonen med att gästerna önskar sin drömgäst. Först ut var Ulrika Rogland som önskade Nobels fredspristagare Denis Mukwege och Nadia Murad. Gudrun Schyman vill att Studentafton ska bjuda in ICAN som arbetar mot kärnvapen och Ola Sigvardsson ser gärna musikern Ulf Stureson som gäst. Avslutningsvis önskar moderator Kristin Nord att författaren Gun-Britt Sundström besöker Studentafton i Lund.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

Det är med kraftiga applåder som Ola Söderholm och Jonatan Unge tillsammans med moderator Adam Svanell intar scenen i AF-Borgens största sal, det är en stor uppslutning trots att stormen Knud står för dörren. Aftonen till ära ska de avhandla historien bakom den mytomspunna podcasten Februaripodden som enbart gavs ut i tretton avsnitt med varierande frekvens.

Februaripodden presenteras som en psykomarxistisk könshumoressäpodd som relativt planlöst utforskar intima frågor och relationen mellan två vänner. Under aftonens början beskrivs dynamiken mellan de två kompanjonerna och hur de tillsammans formade samtal som kom att engagera en bred skara av lyssnare. Söderholm återger hur planeringen inför inspelningen generellt börjar med att han tar sig igenom en bok om exempelvis skillnader i sexualundervisningen mellan Öst- och Västtyskland för att sedan tillsammans med Unge och hans personliga anknytningar till ämnet skapa en brygga mellan källmaterial och erfarenhet. Inte sällan når dessa samtal en absurd humornivå vilket även denna afton lockar skratt från publiken.

Namnet Februaripodden hämtar sin stilistiska inspiration från namnkunniga fenomen som Röd Oktober och Majrevolutionen och när podcastens tillkomst kommer på tal går historierna isär. Tillslut landar de i att det huvudsakliga temat kopplat till sexualitet och känslor härstammar från böcker av Sven Lindqvist och Angus McLaren som behandlar manliga tillkortakommanden, vilka engagerade de båda. När de tillfrågas huruvida de efter sitt gedigna arbete på området kan dra några slutsatser gällande en impotensepidemi talar Söderholm om en prestationskultur och stress över sexuell identitet, han påstår att vi är borttappade i senmoderniteten.

Moderator Svanell intresserar sig sedan för Februaripoddens spridning utanför podcastsfären. De båda upphovspersonerna berättar då om en dåtida möjlighet att skriva en teaterpjäs baserad på podcasten för Stockholm Stadsteaters räkning. Söderholm förtäljer hur han lite lojt bearbetat ett podcastmanus till en koncepttext som utan korrekturläsning från Unges sida skickats till Stockholm. Varken teatern eller duon har sedan dess hörts av och Söderholm känner sig tillräckligt generad för att inte fakturera för arbetet.

Ett flertal gånger under aftonen diskuteras förhållandet Söderholm och Unge har med sina lyssnare och hur podcastens intima natur tillåter lyssnaren att komma väldigt nära inpå. Unge säger sig vara väl bekant med den familjära känsla som byggs upp genom den enkelriktade konversationen som förs i en podcast, så mycket att han drömmer om att en dag vara en fluga på väggen under inspelningen av The H.P Lovecraft Literary Podcast med Chad Fifer och Christopher Lackey.

Det undgår få att nya avsnitt av Februaripodden är efterfrågade. Däremot förklarar duon att de helt enkelt känner sig klara med ämnet och dess format men utesluter inte framtida projekt som hämtar inspiration från den tidlösa podcasten som drog fullt hus i Stora Salen.

Under den traditionella frågestunden möts panelen av en spridd skur tankeställare från ett flertal modiga åhörare.

En deltagare undrar om duon, som diskuterar alla dessa högst personliga ämnen, har sett varandra nakna. Efter en stunds betänketid drar de slutsatsen att de har varit som naknast iklädda  badkläder, även det intressant då Unge menar att han då insett att Söderholm är ”tjockare än förväntat”.

Frågan huruvida modern impotens, självförvållad eller ej, manifesterar sig inom politiska arenor som exempelvis incel-forum och alternativhögern leder Söderholm till att återkoppla till sin teori om hur den moderna generationen upplever sig borttappade i senmoderniteten. Han menar vidare hur pressen på den individuella personen leder till ett trygghetssökande i normer och förebilder med idéer som en sexuell fördelningspolitik. Med en slagkraftig retorik agerar dessa sedan ledstjärnor för vilsna individer.

Aftonen avslutas i sedvanlig ordning med att panelen redogör för vem som skulle vara deras drömgäst till Studentafton. Jonatan Unge är tydlig sin affektion och ovannämnda Chad Fifer och Christopher Lackey. Ola Söderholm önskar sedan den norska författaren Karl Ove Knausgård och Adam Svanell drar till med USAs sittande president, Donald Trump.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

Den 6:e september gästades Studentafton av Malcom Kyeyune, Paula Bieler, Andreas Johansson Heinö och Naod Habtemichael i en politisk idédebatt som ägde rum i AF-Borgens Café Athen. Debatten formades efter politiska frågor gällande exempelvis demokrati och yttrandefrihet, brott och straff såväl som skatt och välfärd. Moderator var Paul de Font-Reaulx.

Aftonens första debattämne är demokrati och yttrandefrihet. Panelen fokuserar här på populismens framfart, är det så att en ökad distans mellan folket och politikerna ligger till grund för den aktuella polariseringen?

Inledningsvis menar Bieler, som är migrationspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, att det är ett problem om makten inte är förankrad i folket som utgör demokratin och representeras genom dess företrädare.

Kyeyune, skribent med förflutet inom Ungvänster, och Habtemichael, ordförande för Centerstudenter, håller med varandra om att demokratin ska vara villkorslös, i med och motgång oberoende av åsikt. Dessa principer måste beslutas på förhand för att demokratin ska säkerställas menar Johansson Heinö, förlagschef vid Timbro, som även vill belysa problemet som ett demokratiskt majoritetsstyre kan innebära för de som tillhör minoriteten. Vidare understryker Kyeyune att det påstådda förfallet av demokratin egentligen är ett förfall för liberalismen som för många utgör den självklara kärnan av den demokratiska samhällsformen, men enligt honom inte utgör demokrati i sig.

Moderator de Font-Reaulx leder oss senare in på aftonens andra ämne, brott och straff. Här centreras samtalet kring den högaktuella debatten om exempelvis Nordisk Motståndsrörelses (NMR) rättigheter som organisation.

Det råder en konsensus hos panelen att ett tankeförbud är fel tillvägagångssätt och att organisationer som NMR kan bemötas på andra sätt. Kyeyune menar på att problemen är mycket mer djupgående samtidigt som Bieler förklarar att varken samhället eller polisen har funnit ett sätt att bemöta dessa organisationer i det offentliga rummet och att man måste hitta en balans mellan organisationsfrihet och samhällssäkerhet.

Debatten löper sedan vidare in på kultur och brottslighet med bakgrund i den senaste tidens debatt, finns det en koppling och i så fall, hur ska samhället bemöta den?

Debattörerna är här överens i olika grad om att kultur är en viktig faktor då kulturer och samhällen skiljer sig och att olika uppfattningar om moral och etik i vissa fall kan leda till brott. Johansson Heinö är här mån om att framhäva att det är farligt att förenkla frågan så att kultur är den enskilda anledningen bakom brott, något som enligt honom varken borde lämnas till samhällsdebattörer eller politiker.

Diskussionen går här raskt vidare till skatt och välfärd, är ökade klasskillnader ett problem?

Det huvudsakliga svaret är nej, så länge möjligheterna är jämställda och där menar Habtemichael att det är statens ansvar att säkerställa lika förutsättningar. Kyeyune ser en problematik i det nuvarande arvssystemet där somliga når framgång på grund av familjenamn och nedärvda tillgångar, något som medför demokratiska problem för den nuvarande meritokratin. Bieler kommer in på klasskillnader som en motiverande katalysator som uppkommer när det lönar sig att arbeta. Hon menar att jämlikhet är bra men att det blir problematiskt när alla jämställs oavsett insats.

Sedan följer den sedvanliga frågestunden där en rad intressanta frågor diskuterades.

När panelen får en fråga huruvida massmedias bevakning av NMR och liknande organisationer är rimlig svarar de kritiskt. Johansson Heinö och Kyeyune menar att det finns en risk i att ge sensationella nyheter för mycket utrymme, något som enligt Habtemichael kan detta leda till en snöbollseffekt som rentav gynnar organisationerna. Bieler tycker att rapporteringen borde fokusera på organisationens brottsliga dimension istället för den politiska då den främre gör deras politiska aktivism omöjlig.

En annan fråga berörde globala inkomstklyftor och förebyggandet av braindrain-fenomenet. Diskussionen kretsade här kring skyldigheter gentemot ursprungslandet och rättigheter i ankomstlandet. I en liberal anda menar Johansson Heinö att individen alltid har rätt att söka möjligheter som kan förbättra hens liv samtidigt som länder som lider av braindrain måste få möjlighet att förebygga denna trend. Habtemichael tillägger att en begränsad tillgång till välfärd och ett fokus på individuellt självförsörjande i ankomstlandet kan öka kapaciteten till att ta emot fler kompetenta individer och minska belastningen hos ankomstlandet.

Slutligen får gästerna i vanlig ordning berätta vilka de helst hade sett besöka Studentafton. Snabbt svarar moderator de Font-Reaulx att han gärna ser den brittiska moralfilosofen Jeff McMahan besöka Lund under en afton. Bieler vill se intelligenta människor som hon inte håller med, exempelvis Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Kyeyune önskar den slovenska filosofen Slavoj Žižek. Johansson Heinö tipsar om journalisten tillika författaren Per Brinkemo som även återfinns i kvällens publik. Till sist hoppas Habtemichael på att fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimović inom en snar framtid besöker Lund och Studentafton.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

Den 12:e april gästades Studentafton av meteorologen Nils “Väder-Nils” Holmqvist. Aftonen inleddes med ett eget anförande från Nils Holmqvist, där personliga anekdoter blandas med fakta om väderfenomen. Därefter följer ett samtal med Ludvig Olsson från Lundaspexarna, där allt från god stämning i morgonstudion, till den skånska dialekten diskuterades. Aftonen avslutades som vanligt med frågor från publiken. Nils Holmqvist har sedan 2013 arbetat som meteorolog på SVT, och kallas ibland bara för “Väder-Nils”. Han har studerat vid både Lunds och Köpenhamns universitet.

Det är en varm kväll i mitten av april, 12 april för att vara mer exakt. Vädret har likt temat för kvällen gått från ”halvklart till heltklart”. Nils Holmqvist kommer upp på scenen till stora applåder. Han börjar med att berätta och visa hur det gick till när han blev inbjuden till Studentafton. Hur han först kände en lätt skräckblandad förtjusning över att höra om tidigare gäster, men ändå tackade ja. Så börjar han sin historia om hur han valde att bli meteorolog. Den tar sin början 1988, Trelleborg, midsommar. Det var varmt, men lite kvalmigt, några moln på himlen. Sen kom några åskknallar, och det blev att packa ihop midsommarfirandet och vänta på att det skulle ljusna. Till slut gjorde det också, och en bild på en glad liten barn-Nils togs, som Holmqvist nu visar upp för publiken. Han berättar hur denna händelse gjorde starkt intryck på honom, och att det kanske var här den inre meteorologen väcktes till liv. Därefter följer en pedagogisk genomgång av åska och hagel, blandat med en och annat anekdot som lockar publiken till skratt. Publiken får lära sig om både positiva och negativa blixtar, och rekordskapande hagel. Nils Holmqvist berättar om sitt första väderminne som han faktiskt minns. Det handlar om cumulus humilis, det klassiska lilla stackmolnet. Med stor entusiasm berättar han om cumulus-molnen. Humilis, mediocris, congestus, och ger publiken dess vanliga signalement. Hans anförande blandar meteorologiska fakta med sin egen resa mot meteorologin. Hur både stormen Gudrun och mamma Boel fick honom att vilja bli meteorologi.  

Hur uppstår lågtryck? Holmqvist kör en crash-course i denna viktiga väderaspekt. ”Ångrar ni att ni kom hit nu?” Publikens skattar lätt. På skärmen syns en atmosfär i genomskärning. Holmqvist berättar om hur lågtrycket uppstår. Lågtryck, högtryck, jetströmmar. Sen kommer högtrycket in med ett åskväder, som förde med sig både blixtar och Nils stora kärlek Julia. Han läser högt ur sin bok ”Himlen är vackrast med lagom mycket moln”, och publiken skrattar med i den anekdoten, och han får även en liten applåd när han läst klart.

Efter denna åsknatt var det dags för Holmqvist att börja jobba. Till slut fick han jobb på SVT, även om att hamna på TV aldrig var ett mål. Han berättar att han trivs på sin arbetsplats, med mixen av människor. Via en artikel i Aftonbladet blev han kontaktad av ett bokförlag. Ville han skriva en bok? Holmqvist tackade ja, och genom att läsa inledningen till denna förklarar han hur han vill att även andra ska förstå det här med väder. Hur han vill att andra både ska förstå och uppskatta vädret.

Ludvig Olsson kommer upp på scen, och leder in samtalet på hur en vanlig dag på jobbet är. Nils berättar om tidiga morgnar på TV-huset, när klockan ringer 3 på morgonen, men att energin i tv-huset är härlig. Det blir ett samtal om allt möjligt, om skånska, om meteorologer som idoler, hur man söker till SVT med väderaudition. Skratten fortsätter att ljuda med jämna mellanrum.

Avslutningsvis kommer frågestunden med frågor från publiken, där Nils Holmqvist får svara på allt från hur man kombinerar att ha tatueringar med att vara sedd som en svärsmorsdröm, till vad som egentligen sägs när kamerorna fortfarande rullar men sändningen är över.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

Den 27:e mars 2018 gästades Studentafton av Axel Palm, Ella Grundel, Nils Gustafsson och Andreas Ekström. Aftonen bestod av ett samtal mellan alla gäster, lett av Ekström, där Palm och Grundel berättar om sitt eget youtubande och förhållande till företaget, och Gustafsson belyser aspekten sociala medier och politik. Axel Palm är youtuber, Nordens första YouTube-ambassadör, och grundare av videokonsultbyrån Paradime. Ella Grundel är youtuber och partner manager på Nordens största YouTube-nätverk United Screens. Nils Gustafsson är doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet, och har forskat kring politisk kommunikation och politiskt deltagande, särskilt i sociala medier. Andreas Ekström är journalist, författare och föreläsare med särskilt fokus på den digitala revolutionen.

Aftonen utspelar sig i Athen, och trots att det är slutet av mars singlar snön ner utanför. Upp på scenen kommer Andreas Ekström, för att introducera kvällen samtalsämne: Youtube. Därefter presenteras kvällens panel: Axel Palm, Ella Grundel och Nils Gustafsson. Samtalet tar sin början i hur vanligt youtube-tittandet är, särskilt bland unga. Palm och Grundel berättar om sitt eget youtubande. För Palms del började det som ett kreativt uttryckssätt, ett sätt att förmedla humor. Grundel får berätta om hur hon kan lära känna sin publik via de analysverktyg Youtube erbjuder, och hur hon kan skapa material därefter. Palm berättar att han en bra månad kan ha uppemot 300 000 visningar, vilket Ekström påpekar är som en lokaltidning ungefär och frågar om det juridiska ansvaret som kommer med det. Där är det lite mer osäkert, och enligt Palm är det svårt att veta vad som gäller. Till exempel kan datalagringsservrar finnas i flera olika länder, vilket ger vissa internationella och juridiska svårigheter. Vad gäller pengar så är det få i Sverige som kan leva på sitt Youtubande, kanske bara 10 kanaler enligt Palm.

Nils Gustafsson kommer in i samtalet. Han forskar på sociala medier och politik, och började redan 2005. Då var han den första som skrev om just det ämnet. Han berättar om hur även de senaste valen kan sägas ha varit sociala-medier-val, och ger bland annat som exempel det blogginlägg om utförsäkring som blev viralt dagarna innan valet 2010 och kommenterar att ”pratar man med personer som var ledande inom valkampanjen så säger de att regeringen förlorade sin majoritet på det blogginlägget”. Samtalet går vidare och återknyter till Youtube. Hur skulle det gå om Axel Palm och Ella Grundell gav sig in i politiken och valrörelsen? Palm menar att den politiska debatten förs på så många fronter och i så många medier idag, att det helt enkelt inte spelar så stor roll. Grundell menar att det kanske skulle vara positivt för valdeltagande, att hon inte skulle påverka vad folk röstar på, men kanske att fler skulle rösta.

Avslutningsvis diskuteras det känslomässiga inslagen, både inom politiken och inom Youtube. Känslorna har dock varit närvarande inom politiken även innan Youtube, även om de är mer närvarande nu än tidigare. Grundell menar att hennes och Palms material är mer faktamässig än känslomässigt och att de därför lockar en viss typ av människor. Men det diskuteras även hur känslorna ändå är viktiga inom Youtube, hur det ger en känsla av autencitet som inte till exempel dokusåpor inte når. Man kommenterar också på hur även politikers relation till plattformen ändrats, och hur man kan se en viss attitydförändring och större vilja att vara med via Youtube även för politiker. Därefter släpps publiken in för en frågestund, där allt från nätneutralitet, till Youtube som inkomstkälla, till hur man skulle vilja bygga om Internet, om man fick börja från grunden, innan publiken åter ger sig ut i den snöiga marskvällen.  

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

February 27th Studentafton had Pussy Riot members Lusine Djanyan and Alexey Knedlyakovsky as its guests. The evening consisted of a conversation with moderator Lisa Kirsebom, with the help of interpreter Vadim Belenky. The couple talked about their life as artists in Russia, art and activism.

The Studentafton with Pussy Riot members Lusine Djanyan and Alexey Knedlyakovsky had sold out in a matter of days. The 27th of February the audience came in from an unusually cold evening, and filled up Stadshallen. The evening begins with Lisa Kirsebom, the moderator for the evening, entering the stage and giving the audience a brief introduction to Pussy Riot. The performance art group gained international attention in 2012 after a regime critical performance at the Cathedral of Christ the Saviour in Moscow, for which three of the Pussy Riot members were sentenced to two years imprisonment. During a protest performance in connection to the Winter Olympics in Sochi, Russia Lusine Djanyan and Alexey Knedlyakovsky were beaten by Cossacks. The audience is shown a video from the protest action in Sochi. Both guests and interpreter, Vadim Belenky enter the stage. At the request of the guests, there is a moment of silence for Boris Nemtsov who who were murdered on the streets of Moscow on the 27th of February 2015. Lisa Kirsebom gives the audience the background story of Lusine Djanyan and Alexey Knedlyakovsky, that they are currently seeking asylum in Sweden, and asks them to give their story of why they had to leave Russia. Lusine Djanyan explains that it is a long story, but that they received to much backlash and harassment for their art. How exhibitions were closed down, and how she was even approached when out on a walk with their son Tigran. To tell their story, several of their artworks are shown, and the meanings behind them are explained. One of the artworks is a painting by Lusine, showing a smiling Putin, for which she was told that she “shouldn’t be painting Putin like that”. They tell the audience about their life in Russia as Pussy Riot members, both protesting against the treatment of fellow members in prison, as well as Alexey spending some time in prison himself.

The conversation revolves around art, activism and its role in Russia today. They describe how the regime in Russia views them as dangerous, and how they receive little support from the public, due to the extensive use of propaganda by the regime. Alexey explains that the lack of support is just something you get used to, just as you get used to cold weather.

The questions from the audience touches upon subjects such as Russia, the election that is coming up, and their plans for the future. Alexey explains with a laugh that as Russians, they do not plan much, but that they will continue with their art. At the very end, as Lusine explains what motivates them, their son Tigran joins them on stage. She says that at the end of the day, he is what really motivates them, and the evening ends with a large applause, which the three year old Tigran seems to thoroughly enjoy.

The evening is also available as a podcast below.

Den 30:e november 2017 gästades Studentafton av Brit Stakston och Martin Schibbye i Stadshallen. Tillsammans var Schibbye och Stakston med och grundade Blankspot år 2015. Blankspot är en oberoende medborgarfinansierad reportagesajt med syfte att belysa vita fläckar i Sverige och världen. Heidi Avellan var moderator under aftonen.

Aftonen börjar med att förman Wendela Wennström  presenterar det tekniska hjälpmedel som ska användas för att publiken ska kunna interagera mer med talarna under aftonen. Genom att använda sina smartphones kommer publiken kunna rösta i enkätliknande frågor. Hon går av scenen och upp kommer mediestrategen Brit Stakston och journalisten Schibbye till tonerna av America av Prince. Gästerna presenterar sig själva och kvällens första fråga: ”rapporteras det för mycket från USA?”. Medan gästerna får fylla i sina svar, ja/nej, berättar Martin Schibbye om när han kom tillbaka till Sverige efter Etiopien, hur han då fick höra att journalistiken befann sig i kris. Han vänder på frågan och undrar om det inte bara är så att de gamla journalistikmodellerna befinner sig i kris. Blankspot växte fram som svar på den lätt modfällda journalistkåren, och de slog nordiskt rekord i crowdfunding. Publiken stöttade med både pengar och idéer, och Blankspot arbetade med att ta in publiken i processen att göra ett reportage.

På första frågan, den om det rapporteras för mycket från USA, blev resultatet 69 % ja och 31 % nej. Diskussionen går vidare till de vita fläckarna, hur även ett land som USA kan ha vita fläckar om det bara rapporteras om vissa perspektiv eller frågor från det landet. Sedan berättar Schibbye om hur han nyligen var i Eritrea, som han beskriver som ett av de värsta länderna för journalistik. Han berättar om hur han inför journaliststudenter i Eritrea frågade om varför de ville bli journalister, varpå en person till slut svarade att de inte ville, men att regeringen hade bestämt att det skulle bli så. Så kommer den andra frågan för kvällen: tror du att Dawit Isaak lever? Det blir 52 % på ja och 48 % på nej. Schibbye förklarar att han själv tror att Isaak fortfarande lever, och att han anser att det vore oansvarigt att förutsätta att Dawit Isaak är död utan konkreta bevis.

Därefter visas en kort film om Blankspot, i vilken får publiken höra om Blankspots Sverige-satsning. I klippet dras paralleller mellan Nils Holgersons resa, som gjordes för att lära svenskarna om hur Sverige ser ut. På samma sätt vill Blankspot berätta om Sverige, och hur det ser ut i Sverige idag, men också hur det blev som det blev.

Moderator Heidi Avellan kommer upp på scen. Stakston får frågan om vad hon brinner för, och hon svarar att hon vill ge människor självkänsla. Hon förklarar hur hon själv är en människa som vill förändra och vill få andra att känna likadant, och att de kan förändra.

Schibbye får samma fråga om vad han brinner för, om vad som får honom att ticka, och han förklarar att han vill berätta om annars bortglömda historier, där man faktiskt gör nytta som journalist. På scenen förs sedan ett samtal om det journalistiska arbetet i kombination med den ökade digitaliseringen, och om vad kvalitetsjournalistik är. Martin Schibbye förklarar att kvalitetsjournalistik bygger på att man har tänkt igenom det publicistiska uppdraget. De diskuterar den journalistiska uppgiften och hantverket som ligger bakom journalistik. Publiken får frågan: ”Är du villig att betala 100 kr i månaden för kvalitetsjournalistik?” där omröstningen landar i att 75 % svarar ja. Samtalet fortsätter att avhandla utmaningarna och möjligheterna digitaliseringen bjuder på. Digitalisering, urbanisering, globalisering tas upp, och till slut får publiken frågan: ”Går vi mot sämre tider?”. 65 % svarar nej. Brit Stakston håller med publiken, och tycker att vi ska se möjligheterna i det nya samhället och i digitaliseringen, och hon tror inte att det faktiskt är så att människor numera bara bryr sig om kattklipp. Därefter följer den sedvanliga frågestunden, modererad av Heidi Avellan.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.

Den 8 november gästades Studentafton av Alexander Bard, filosof, författare, artist och samhällsdebattör, för en afton på temat “Digital Revolution – ett paradigmskifte”.

Ett fullsatt Grand Hotel. Alexander Bard, filosof, artist, författare, hoppar upp på scenen med ett litet skutt till tonerna av “Feel is still” med Portugal the man. På scenen står två stora whiteboards som Bard kommer att använda sig flitigt av under kvällen. Han börjar med att skriva upp två ord på ena tavlan: människan och teknologin. Därefter följer en utläggning om hur människan i sig inte blivit intelligentare med historiens gång. Han fortsätter med hur männskligheter planerar för ett samhälle som inte är det som blir framtiden. Det är ett rappt tempo från start, där idéer och tankar avhandlas i rask takt. Han förklarar hur vi befinner oss i en digital revolution, vilket också är kvällens tema.

Han börjar med att förklara hur teknologiska förändringar leder till en respons hos människorna. Det blir en tillbakablick i historien, Paris 1789 är det första som skrivs upp på en lista som punkt tre, där tryckpressen 1450 senare blir punkt nummer ett. Bard understryker att det är tryckpressen som är revolutionen, det är den teknologiska förändring som leder till en respons i Paris. Han understryker vikten av information, och sambandet mellan information och makt. Han gör vidare kopplingen mellan dagens informationssamhälle, och det farliga i avsaknaden ordning. Listan kompletteras och det står sedan

A. Tryckpressen 1450
B. Idé metafysik
C. Paris 1789
D. Ordning i kaos

Historien tar oss till Frankrike, där tabloiden, det tryckta ordet, och framförallt individen som idé är på frammarsch. Bard förklarar hur detta leder revolution, och hur Napoleon gör entré i historien. Napoleons armé vann framgång genom informationsspridning och soldaternas läskunnighet. Ett till ord skrivs upp på tavlan. Hegel 1807, och utläggningen går vidare till zeitgeist och idealiseringen av individen. ”…och vem är Napoleon? Han är den ultimata individen! Han tror på sig själv”. Bard förklarar hur Napoleons framgång helt bygger på att informationsflödet går just uppifrån och ned.

De här apparaterna fanns inte ens för 30 år sedan. Det är en revolution.

Bard byter epok. Sverige på 1980-talet, vilket tar oss till internets födelse och framväxt. Han berättar hur vi idag i västeuropa använder laptops eller smartphones sju timmar om dagen, och ”De här apparaterna fanns inte ens för 30 år sedan. Det är en revolution.”. Han målar upp en bild av en framtid där internet och det digitala tar över allt mer, men drar även paralleller bakåt till Napoleon och dennes armé för att förklara samtiden. Han hävdar även att tjejer kommer att ta över tack vare hur de är överlägsna på att kommunicera, ett tema han återkommer till under kvällen. Han beskriver ”tjejer som sitter med en customizad laptop framför sig” som de som är framtiden.

Bard förklarar att vi befinner oss på punkt tre, paris 1789 just nu. Vi har ännu inte kommit till punkten ”ordning i kaos”. Han går igenom världens moln, och poängterar att inget finns i Europa. Ordet sensokrati skrivs upp på tavlan, som han beskriver som “ett system där det finns en sensorer absolut överallt”. Sensokratin är inte jämlik förklarar Bard. Det ritas upp en kvinnlig medelklass och en manlig underklass. Även offer-mentalitet, och användandet av offer-rollen inom olika ideologier tas upp, och Bard uttalar sig kritiskt till detta då han själv hyllar hjälten och anser att det behövs fler hjältar. Utan att dra ner på tempot på slutet hinner även Bard skriva upp empowerment på tavlan, och förklarar varför han ser det som ett viktigt värde, innan det blir dags för Yasemin Arhan Modéer att gå upp på scenen för frågestunden. Det blir samtal om unga vilsna män, e-handel, västeuropas roll i världen och framtiden, nationalstaten och om integritet. Alexander Bard avslutar med att på Yasemin Arhan Modéers initiativ ge ett råd till publiken: ”Res. Lär er så många språk ni kan, skaffa så många vänner ni kan runt hela världen, skaffa er vänner överallt, res, res, res.”.

Aftonen är även tillgänglig som podcast nedan.